Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Utan avvikelserapport – inga avvikelser, eller?

”Vi som anhöriga är slutkörda av allt nonchalerande av våra barn. Vår oro och ångest tynger så pass att den färgar det mesta i vår vardag.”
Det skriver insändarskribenten Stolt men trött mamma, som tycker att kommunen ger för dåligt stöd till unga med funktionsvariationer.

Bästa Johanna Lehnberg (enhetschef), Charlotta Callmander (verksamhetschef), Eva Klang Vänerklint (förvaltningschef för vård och omsorg) samt Mio Saba (stadsdirektör).

I torsdags förra veckan, den 18 februari, hade det gått exakt sex månader sedan jag för första gången efterfrågade om vi föräldrar till ett barn med funktionsvariationer kunde få en kopia av avvikelserapporten på den totalt kaotiska situation som uppstått, nämligen att vår dotters LSS-fritids inte kunde tillhandahålla några lokaler för sin specialinriktade fritidsverksamhet, på grund av "för stort omsorgsbehov"!

Först kom det några trevande försök till svar i form av ”vi ska undersöka saken” och liknande, några veckor eller någon månad senare fick vi veta att det inte var möjligt. Mig veterligen har det inte gjorts någon avvikelserapport ens av situationen som numera utvecklats till en lång episod utan planerat slut, där den huvudsakliga känslan är att man lever i en fars där skrattet fastnar i halsen.

Sex månader är en ganska lång tid att vara utan plan, mål och riktning för vem som helst. Men testa att utsätta de mest sköra människorna, barn och yngre tonåringar med olika autismdiagnoser för detta och låt dem betala det högsta priset! ”Vi testar och ser vad som händer!” verkar det som om Mölndals stad tänker.

Vi har lagar som ska skydda våra särskilt utsatta barn men på riktigt: det enda jag som förälder får höra är ”vi beklagar att det blivit så här” – som om det skulle räcka! Det är beklagligt att vi under era barns tolv första levnadsår inte har kunnat vaska fram lämpliga, tillräckligt stora lokaler med de speciella anpassningar som krävs.

Hur tänkte ni då, för sex månader sedan, och hur tänker ni nu, idag?

Vaknar ni upp om morgnarna och tänker ”idag händer det säkert, idag får vi nog en snilleblixt om hur vi ska lösa den där ettriga knuten med genomförandet av beviljade LSS-insatser till några av samhällets mest sårbara, som vi ju har som jobb att skydda och värna om.”

Vi som anhöriga är slutkörda av allt nonchalerande av våra barn. Vår oro och ångest tynger så pass att den färgar det mesta i vår vardag - sömnbrist, muskelspänningar som lett till kronisk värk, dåligt tålamod och känsliga barn och syskon som känner av vårt mående.

För mig som utomstående men ändå mitt i smeten verkar det som om det passar er bra att våra barn inte gör så mycket väsen av sig med högljudda och välriktade protester. Jag kan lova er en sak, det är att även om våra barn inte äger ett talat språk så har deras röster rätt att ljuda och vi kommer fortsätta tala klarspråk om vad det är våra barn har rätt till men inte får och på så sätt låta dem komma till tals!

Stolt men trött mamma