Tanja Albinsson Ericson bjuder på en kopp förmiddagskaffe i radhuset i Lindome. Maken Andreas jobbar och barnen är på förskolan respektive skolan. Själv har Tanja inte kommit tillbaka till arbetsmarknaden efter det som hände i samband med att Milla Juni föddes för snart åtta år sedan.
– Det är lite jobbigt att jag inte har haft något att komma tillbaka till. Jag väntar på arbetsträning, men den har blivit uppskjuten på grund av corona, säger hon.
Hon är lättsam och både pratar och skrattar mycket, men hon gick in i väggen innan första graviditeten och blev sjukskriven. Att därefter förlora ett barn hjälpte inte rehabiliteringen, utan Tanja utvecklade GAD, generaliserat ångestsyndrom. Hon har försökt komma in i arbetslivet igen, men flera försök har resulterat i ny utmattning.
– Jag hoppas att jag snart kan börja jobba, jag känner att jag är lite fast i det som var, även om jag mår bra nu och har bearbetat Milla Juni bra.
För åtta år sedan var Tanja Albinsson Ericson gravid med sitt första barn. Hon såg fram emot att bli mamma, men var orolig inför förlossningen, och att något skulle hända. På midsommarafton 2013 var graviditeten fullgången, och magen stor. Under middagen hemma hos blivande farmor kände Tanja något som knäppte till i magen.
– I efterhand har jag undrat om det var då hon somnade in. Jag kan inte minnas att jag kände henne efter det.
Veckan innan hade Tanjas oro resulterat i ett besök på förlossningen för kontroll. Allt såg fint ut. Sista mötet med barnmorskan på mödravården ett par dagar före midsommar gav också lugnande besked. Hjärtljuden lät normala. Men på midsommardagen, dagen då förlossningen var beräknad, var det stilla i magen. Tanja drack stark saft, kallt vatten och hoppade för att väcka barnet, men ingenting hände.
– Jag ville inte vara den oroliga förstagångsmamman som ringde förlossningen igen, men jag gjorde det och vi fick komma in.
En läkare lyssnade efter hjärtljud, och han letade en bra stund innan han kom med beskedet alla blivande föräldrar fruktar.
– Jag minns att han tog min hand och sa "Jag är ledsen Tanja, jag hittar inga hjärtljud". Jag förstod inte, jag var inställd på att det var dags för förlossning. Jag tänkte att hon måste ut snabbt, att man borde försöka återuppliva henne.
Tanja berättar om hur utlämnad hon kände sig när glädjen och förväntan så abrupt rycktes bort. Därefter följde en av de allra jobbigaste uppgifterna under hela förloppet. De behövde meddela sina föräldrar vad som hänt.
– Det var fruktansvärt. De var så förväntansfulla när vi ringde. Jag bröt ihop, säger Tanja Albinsson Ericson.
Läs alla avsnitt i artikelserien Prata om döden:
De hjälper svårt sjuka att få ett värdigt slut: ”Många är rädda för smärta”
Den dödliga cancern gör Fredrik bättre på att leva
Lotta sa ja till tuffa behandlingen – vill hinna träffa sitt barnbarn
På sjukhuset berättade personalen att man rekommenderar vaginal förlossning. Det är bäst för kroppen, och det sägs underlätta sorgbearbetningen. Idag tror Tanja att det stämmer. Hon misstänker att det hade varit svårare att förstå att barnet var hennes om det plockades ut med snitt.
Dagen efter beskedet åkte Tanja och Andreas till förlossningen med den fullpackade BB-väskan. På avdelningen gick höggravida kvinnor runt och pustade. Andra skulle precis åka hem med bebisar i små bilstolar. Vid det laget gick Tanja mentalt in i sig själv. Hon fokuserade på att föda.
Förlossningen blev tuff. Milla Juni fastnade med axeln i förlossningskanalen och läkaren drog ut henne med sugklocka, vilket resulterade i en bristning som gjorde att Tanja behövde rullas in på operation för att sys.
– Jag fick upp henne på bröstet och Andreas fick klippa navelsträngen. Det var helt fantastiskt. Jag önskar att jag hade fått stanna där istället för att åka iväg och sys. Nu i efterhand vet jag att det var de första timmarna hon var varm och såg opåverkad ut.
Troligtvis dog barnet av att navelsträngen virats hårt runt halsen. Dagarna efter förlossningen låg familjen kvar. Personalen på sjukhuset sa att de fick stanna så länge de ville. Tanja och Andreas föräldrar kom och hälsade på, och fikade och allt kändes nästan normalt. Farfar hade köpt med sig ett gipsset, och hjälpte till att göra hand- och fotavtryck på barnbarnet.
– Det var nog ganska konstigt att hälsa på oss då. De grät, men jag och Andreas hade så många olika känslor. Vi var superglada och tyckte att hon var så fin, men vi var också i sorg.
Efter några dagar åkte Tanja och Andreas hem, utan sin dotter. De mötte barnvagnen i hallen, och den bäddade korgen i sovrummet. De stängde in sig, rädda att möta någon som skulle fråga om barnet. Sommaren tillbringade de ensamma. Redan då hade Tanja hittat till Spädbarnsfondens hemsida och idag är hon aktiv i föreningen.
– Jag vet inte hur jag hade klarat mig utan den gemenskapen. Samtidigt har det gjort mig mer orolig, eftersom jag nu vet vad som kan hända. Min andra graviditet var otroligt jobbig eftersom jag hade så mycket katastroftankar.
För det blev snart en andra graviditet. Tanja ville inte vänta en sekund längre än nödvändigt, och i juli 2014 föddes Eddie med planerat kejsarsnitt. Den starka oron som påverkat hela graviditeten lindrades tyvärr inte efter förlossningen. De första månaderna var Tanja ständigt beredd på att hennes bebis skulle dö.
– Jag var superlycklig och skräckslagen samtidigt. Jag hade skuldkänslor mot Milla Juni när jag var lycklig. Men jag var glad över att jag äntligen fick göra allt jag längtat efter.
Efter några år utökades barnaskaran med lillasyster Lovi-Lo och idag flyter tillvaron på som i vilken småbarnsfamilj som helst. I vardagsrummet finns spår av barnlek och pyssel, men också av storasystern som aldrig fick växa upp. Milla Juni har ingen särskild minnesplats i huset, hon finns överallt. I form av en keramikfigur i hyllan, som en ängel på familjeporträttet, i raden av små gipsavtryck i sovrummet och som en självklar streckgubbe på Eddies teckning på väggen.
– Hon kommer alltid vara en del av vår familj, säger Tanja Albinsson Ericson.
Mia Sandblom
mia.sandblom@molndalsposten.se
Tanja Albinsson Ericson
Ålder: 37.
Bor: Lindome.
Familj: Maken Andreas, två barn utöver Milla Juni, Eddie sex år, och Lovi-Lo, tre, samt katterna Stellan och Pixie.
Intressen: Fotografering och redigering. Är aktiv i Spädbarnsfonden.
