Mölndal har blivit utsedd till årets superkommun. “Äntligen!” var stadsdirektör Mio Saba Sjöstens kommentar. “Vi har knappast behövt jobba ihjäl oss”, kontrade Mölndals-Postens Martin Björklund i en krönika. Båda verkar dock vara överens om att Mölndal är en toppenkommun att bo i. I kommentarsfälten på Mölndals-Postens Facebooksida hålls det både med och emot; vissa är stolta, medan andra tycker att politikerna måste skärpa sig. Som tredje generationens Mölndalsbo tycker jag mig ha fått en nyanserad bild och skulle vilja hävda följande: Mölndal är både och.
Pulkabacken vid Lindome kyrka är både och. Där drack vi varm choklad en solig vinterdag, minutrarna innan min bror bröt nyckelbenet. Där dog jag nästan för 15 år sen på pakethållaren när en kompis styrde cykeln i okontrollerbar hastighet utför kullarna med meterhögt gräs. I samma gräs hånglade vi som nykära tonåringar, min man och jag. Tre fästingar fick vi den kvällen, och en bebis åtta år senare. Den backen är både och.
Gunnebobacken är också både och. Där lärde min morfar mig veckodagarna, både framlänges och baklänges, när han hämtade mig från skolan varje måndag. Där fastnade cykelvagnen i den smala passagen under stenbron på väg uppför en gång och där började det ryka från en kompis cykelbromsar på väg nerför en annan gång.
Även de mindre backiga delarna av Mölndal är både och. I Bifrost har det varit oroligt de senaste månaderna, men genom mitt engagemang i Bifrostkyrkan har jag fått lära känna barn och unga från området. Sena kvällar i Mölndal centrum när brötiga tonårsgäng dragit förbi har det varit fint att kunna hälsa på åtminstone hälften av personerna vid namn.
Kållered är både backigt och inte backigt. Som timvikarie i hemtjänsten fick jag möta gulliga gubbar som bjöd på kakor och gnälliga tanter som svor och slogs. Det var anekdoter om den gamla bygden varvat med skitsnackande kollegor som körde för fort genom bostadsområden jag inte visste fanns. Någon hade en söt katt och hos en annan hittade vi en huggorm i hallen.
På många sätt är Mölndal en superkommun, och på andra sätt inte. Utmärkelsen från Dagens samhälle bygger på statistiska mätpunkter och den här krönikan på subjektivt tyckande, men slutsatsen är densamma – mycket är bra och mycket kan bli bättre. Jag håller med skeptikerna på Facebook om att en utmärkelse som denna förpliktigar och förväntningar från invånarna är höga. Visst kan vi klappa oss på axeln, men vi måste samtidigt fortsätta bli ännu bättre. Jag tror att vi kan göra både och.
