Prideveckan kommer och går, men människorna det handlar om finns kvar. Mölndals-Posten har träffat fem personer med vitt skilda berättelser om hur det är att vara hbtq-person i Mölndal.
– Innan jag visste vad trans var tänkte jag att jag är världens idiot. Det var som att här är min kropp och här är mitt huvud och de passar inte ihop, säger Zamuel Johansson Lindsjö, 25.
Redan när han var liten kände han sig som en kille i en tjejs kropp. Första minnet är en avslutning i förskolan där hans pappa bestämt att dottern skulle ha sjömansklänning på sig.
– Jag klippte av kjolen och var jättenöjd. Jag såg mig som en av de andra pojkarna fast min kropp inte stämde överens med det. Och ingen av de andra pojkarna hade klänning, säger Zamuel.
När han skulle börja tvåan på lågstadiet flyttade han till Bifrost. Det gick inte så bra.
– Det pågick väldigt mycket mobbning för att jag inte passade in, säger Zamuel och berättar att det mest var killarna som gav sig på honom.
Han hade några få vänner som han höll sig till. Hela tiden klädde han sig i killkläder och i puberteten lindade han brösten, för att platta till dem, så ofta att han knäckte revben på sig själv.
Hemma kände sig Zamuel accepterad som han var. Han minns en gång när lillebrorsan frågade varför hans syster hade killkläder.
– Mamma svarade ”hon tycker om det så”. Jag är glad att hon var sån.
Samtidigt var det svårt att förstå sina egna känslor. I Bifrost kände Zamuel ingen som var öppet transperson.
– Det pratades inte om det. Inte ens i åttan när vi var på ungdomsmottagningen. På sexualundervisningen i skolan gick vi igenom homosexualitet lite snabbt, men inte vad en transperson är.
Man blir fantastiskt glad om man kan hjälpa unga att våga komma ut
Det var först när han volontärade på West Pride som 14-åring som han upptäckte att han var transsexuell.
– Jag hamnade i en gemenskap där det fanns kunskap och förståelse, säger han och berättar att han bland annat mötte en transkvinna som delade med sig av sina upplevelser.
– Jag gick hem, googlade som bara den och fick en insikt om att det här passade in ganska bra på mig. Benämningen trans stämde med vad jag kände.
Trots det höll han det hemligt ett år till innan han sa det till någon. Han var inne i puberteten, kroppen kändes mer och mer fel, han skämdes för hur han tänkte och han skämdes för hur han såg ut. Det var jobbigt att duscha, jobbigt att vara ute bland folk. Några gånger försökte han ta livet av sig och han hamnade på barn- och ungdomspsyk.
LÄS MER:Var tredje ungdom i Mölndal känner sig otrygg i vardagen
– Till slut berättade jag för mamma. Det var jätteläskigt, jag hade verkligen ångest och panik. Hur kommer hon att reagera? Men hon hade inga problem med det, hon typ visste innan.
Och så började Zamuels resa mot att bli just Zamuel. Ett par veckor efter att han börjat gymnasiet bytte han namn officiellt och bad alla att säga han i stället för hon. En remiss senare kunde könsutredningen långsamt komma igång, tills det gick att påbörja könskorrigeringen. Brösten opererade han bort när han var 19.
– Det var världens frihet. Jag ropade ”Mamma, vi måste köpa linnen!” Jag har stora ärr nu, men hellre det än att ha det som jag såg ut innan.
Några månader senare började han ta testosteron och gick in i målbrottet som 19-åring.
När Zamuel upptäckte att han är transman fanns ingen ungdomsverksamhet för hbtq-personer i Mölndal. Först några år senare startade hbtq-labbet, där Zamuel nu är en av ledarna. Han föreläser på mötesplatser för unga och hoppas kunna fortsätta till skolor när pandemin lagt sig.
– Man blir fantastiskt glad om man kan hjälpa unga att våga komma ut, säger han och menar att det också är viktigt att kommunanställda har koll på hbtq.
Mölndal tycker han generellt har blivit bättre på att uppmärksamma hbtq-personer.
– Vi har haft Mölndal goes pride i några år och har en hbtq-certifierad förskola. Men det behövs mer utbildning.
LÄS MER:Teatergruppen tar sexuella övergrepp upp på scenen: ”Är så tagen”
I uterummet i sitt radhus i Lindome sitter Rebecca och Sofia Sinnerstedt – äkta makar med full koll på småbarnslivet i Lindome. Runt dem susar Folke runt med en treårings fulla energi och balanserar, rotar fram leksaker, kryper under stolar och klättrar in och ut ur sina mammors famnar.
– Vi är på många sätt väldigt normativa. Det enda sätt vi sticker ut på är att vi är två tjejer, säger Rebecca, 32.
Och så verkar omgivningen också se på saken. Under de två år de bott i Lindome har det varit rätt fritt från fördomsfulla kommentarer. När de flyttade från Göteborg till den mindre orten funderade de lite på hur deras regnbågsfamilj skulle bli bemött, men det har inte varit några bekymmer. Och oroliga på riktigt var de aldrig.
– Fördomar finns nog överallt men det var ingen oro, säger Rebecca.
Också på förskolan har det gått bra. Rebecca berättar att de andra barnen mest konstaterade att Folke har två mammor. Sedan sprang de iväg och lekte och så var det inte mer med det.
– Och något barn har sagt ”Jag vill också ha två mammor”, minns Sofia, 35, muntert.
De var noga med valet av förskola. Innan de bestämde var Folke skulle börja tog de reda på vilka som hade tidigare erfarenhet av barn med två mammor och hur personalen tänkt svara på frågor från de andra barnen.
En förskola sa att det inte spelar någon roll vad föräldrarna har för kön, men det höll inte Rebecca och Sofia med om. I så fall kommer personalen bara att utgå ifrån normen och inte prata med barnen om att det finns andra sätt att bilda familj än med en mamma och en pappa, menar de. När en annan förskola både sa att de haft två mammor där förut och var vana vid att prata med barnen om att familjer kan se ut på många olika sätt valde de den.
– Det gav oss bra trygghet.
Det de märker av mest i samhället är att folk förutsätter att deras partner ska vara en man, när de pratar om familjen där hemma. Men när de förklarar att det finns en fru, inte en make, är det inga bekymmer.
”Hur gjorde ni?” kan de fråga även om man inte känner dem. Det är ren nyfikenhet, de tänker inte att det är lite väl privat, men ibland kan jag känna mig som en gående frågecentral
Ibland kan de också uppleva att folk kan vara lite väl närgångna i sina frågor.
– ”Hur gjorde ni?” kan de fråga även om man inte känner dem. Det är ren nyfikenhet, de tänker inte att det är lite väl privat, men ibland kan jag känna mig som en gående frågecentral, säger Rebecca.
Under graviditeten gick de till en föräldragrupp i Askim som riktade sig mot hbtq-personer som väntade barn. I Göteborg finns också träffar för regnbågsfamiljer, för de som vill träffa andra samkönade föräldrar och låta barnen se att det finns fler familjer som deras. Om det finns någon liknande grupp i Mölndal har de inte kollat upp. De känner ett annat samkönat par med barn som Folke leker med, så han ser redan att det finns fler med två mammor.
– I framtiden kanske vi går på nån träff också. Jag tror att det är viktigt och bra för barnen att se att det finns fler regnbågsfamiljer, inte bara mamma-pappa-barn-kärnfamiljer, säger Rebecca.
Sofia är född och uppvuxen i Lindome, men tycker sig inte kunna säga så mycket om hur orten förändrats ur hbtq-perspektiv sedan dess.
Två som har desto mer att säga är syskonen Amanda och Joakim Ferm. Båda är homosexuella och uppvuxna i Balltorp. Nu har de nyligen startat podden En gay i taget för att skapa den plattform de själva velat ha och berätta om egna och andras upplevelser.
– Jag har nog alltid vetat att jag är gay men inte velat erkänna det för mig själv. Folk kallade mig bög när jag växte upp, som ett skällsord, och jag ville inte vara det. Jag tänkte att folk kommer att tycka att jag är äcklig, säger Joakim.
Under uppväxten sågs han som feminin. De andra killarna släppte inte in honom i omklädningsrummet på gympan, de satte lappar på skåpet och skrek Bögjocke efter honom. Själv erkände han det inte ens för sig själv. Det var något okänt och konstigt. Han kände ingen som var bög, hade knappt ens sett någon på tv.
– Det fanns någon bok på biblioteket men den vågade jag inte kolla i, säger Joakim, 33.
Först när han var 22 berättade han att han gillar killar. Men det tog emot. Dels ville han länge inte ge sina plågoandar från uppväxten rätt. Dels ville han skydda sin familj och tänkte att de skulle bli utsatta om det blev officiellt. När han väl tog steget slog ingen rädsla in.
– Ingen var förvånad. Hela familjen tog det jättebra.
En av dem som hanterade det väl var lillasyster Amanda, 25, som då var 15. Då hade hon redan hunnit fundera på om hon kanske var lesbisk. Tankar som liksom stannade upp när Joakim kom ut.
– Jag tänkte: ”Två i samma familj är väl inte möjligt? Då kan inte jag vara gay.”
Men det var hon, och det blev allt tydligare inuti även om ingen i hennes närhet anade det. Också för henne dröjde det tills hon fyllt 22, och blivit rejält kär i en tjej, innan hon berättade för familjen.
– Jag såg ju hur bra familjen tog emot Joakim, men någonstans tänkte jag att de inte skulle göra så för mig, säger hon och berättar att rädslan liksom förvandlade familjen till en helt annan inne i hennes huvud.
Till slut förlorade hjärnspökena, hon berättade i ett sms och familjen tog det precis lika som de gjort med brorsan.
Amanda utsattes aldrig för någon mobbning under tonåren, men hon kunde höra tjejer omkring henne säga saker som att det absolut går bra att ha en bögvän men att det var äckligt med lesbiska.
– Det gick inte en dag då jag inte tänkte att jag kanske var lesbisk, men det tog ett tag innan jag erkände det. När jag väl kommit ut hade jag inte velat vara något annat. Även om det fortfarande finns många som tycker att det är fel känns det som att det här är jag.
Att de bodde på en så liten plats som Balltorp tror syskonen också fick dem att vänta lite extra.
– Man är lite mer försiktig, det går ut fort i ett så litet samhälle, säger Amanda.
De senaste 15 åren har de märkt tydliga förändringar i samhället. Amanda berättar hur enkelt det är att till exempel googla på vårdcentraler och se om de är hbtq-vänliga. Joakim berättar hur han jobbat på Scandic i centrala Mölndal innan pandemin och hur öppen och accepterande arbetsmiljön känts.
– Och i Balltorp var det några som ordnade sin egen lilla prideparad förra året, några familjer som gick med avstånd emellan, säger Amanda.
Samtidigt hörde Joakim helt nyligen två killar kalla varandra för ”jävla bög” på bussen från Balltorp.
– Det används fortfarande som skällsord.
För bara några år sedan hörde jag att en präst i Fässbergskyrkan inte ville viga samkönade par. Jag blev chockad över att det var i Mölndal.
Det finns också mycket kvar att göra. Ingen av dem vågar hålla en partner i handen när de är ute, om det inte finns gott om folk runtomkring.
– I vissa situationer har du alltid en otrygghet, säger Joakim och berättar att två killar misshandlades på Centralstationen i Göteborg för några år sedan för att de höll varandra i handen.
Mölndal ser de som en rätt lätt och trygg kommun att vara gay i. Nästan jämt.
– För bara några år sedan hörde jag att en präst i Fässbergskyrkan inte ville viga samkönade par. Jag blev chockad över att det var i Mölndal. Jag ser inte Mölndal som en homofob stad, säger Amanda.
1. Sök på ”Mölndals-Posten” i AppStore eller Google Play.
2. För att ladda ner nyhetsappen klickar du på ”hämta” eller ”installera”.
3. Godkänn att nedladdningen påbörjas.
4. Därefter påbörjas nedladdningen.
5. När nedladdningen är klar klickar du på ”öppna” för att öppna nyhetsappen.
6. Klart, nu har du laddat ner nyhetsappen. Du hittar appen på din hemskärm bland dina andra appar.
Kom ihåg att aktivera pushnotiser så att du aldrig missar en lokal nyhet.
