Mölndal hade två repslagerier – ett hantverk som har försvunnit

I Mölndal har funnits två repslagerier. Historien börjar dock väldigt långt härifrån.

ANNONS

Den äldsta bevarade bilden av repslagare i arbete finns i en egyptisk gravkammare från år 2 600 före Kristus. I Norden använde vikingarna sig av tåg tillverkade av bast och vid Gokstadsskeppet i Norge har man hittat rester av kohårståg.

I Sverige nämns repslagare i Gotlandslagen och repslagareskrået stadfästes år 1428.

Det finns alltså en lång tradition för de båda repslagarebanorna i Mölndal.

Ena repslagarebanan fanns i Toltorp

Den ena banan uppfördes 1893 på Toltorp Mellangården 6 av repslagaremästaren Johan Edvard Christiansson och var i drift till 1929. Han köpte den lilla gården år 1892 och byggde en repslagarebana.

Erik Gustavsson, Toltorp, har berättat om tillverkningen. Christiansson hade ingen medhjälpare. Erik och hans skolkamrater hjälpte till ibland. Hampan spändes fast, och man tvinnade med en vev så att önskad tjocklek erhölls. Det behövdes många moment för att få fram det färdiga tåget.

ANNONS

Christiansson tillverkade många olika tjocklekar, alltifrån tunna rep till tjocka trossar för båtar. En stor del av tillverkningen var hötåg. Sedan man lassat hölasset surrades detta med tåg från bakdelen av kärran till skalmarna. Repen och tågen tillverkades av olika material. Det huvudsakliga materialet var hampa, som importerades.

Den andra banan fanns vid sjukhuset

Den andra banan rönte större uppmärksamhet, eftersom den var belägen centralt söder om Länslasarettet, nuvarande Mölndals sjukhus. Den är beskriven av Thorvald Berg i en artikel, publicerad i Kvarnby Jul 1929:

”Vi stiga in. Mäster själv, J.A. Eriksson, en pigg och vaken sjuttioåring, är en hantverkare av den gamla stammen, seg och ihärdig. Många ord har inte växlats, förrän det står klart för oss, att han trots den hårda konkurrensen ej ämnar ge tappt så länge hans krafter stå bi.

– Hur står det till med det gamla hantverket nu för tiden?

– Å, det är bara skräp, men annat var det förr i tiden, då jag kom i lära hos repslagaremästare Björlin, som hade sin bana där borta på Wilhelmsro egendom. I den banan spann tre man samtidigt, och ändå var den inte så stor som denna. All tillverkning gick till industrin i Mölndal och trakten här omkring ned till Kungsbacka.

– Var lärtiden lång?

– Ja, den räckte till, och det dröjde flera år, innan det värdefulla gesällbrevet låg i fickan, men så var också utbildningen grundlig. Med den saken lär det vara skralt i våra dagar, efter vad jag hört sägas. Många luktar bara litet på ett yrke, och sen anser de sig vara mästare.

– Ja, tyvärr är det nog så. Men säg, mäster, har det skett några förändringar i arbetsmetoderna under senare år?

– Nej, i stort sett är metoden densamma som den varit under många hundra år. Det enda, som tillkommit under min tid, är den här elektriska motorn, som ersätter det stora draghjulet och sätter ”drifterna” i rotation, säger mäster med synbar förtjusning.”

Handslaget tågvirke är bäst

Thorvald Bergs artikel fortsätter:

”Förr hade man ett ständigt sjå med att uppmana hjulvändaren (vanligen en pojke som ”vände” (drog) hjulet) att ”se ut”, det vill säga se uppåt banan, ty under spinningen hände det ofta att hastigheten måste ökas eller minska eller arbetet helt avstanna. Vid dylika tillfällen signalerade spinnaren genom vissa benrörelser, och då gällde det för hjulvändaren att vara uppmärksam, ty annars gick det på tok med garnet.

På fråga om fabriksgjort tågvirke är bättre än handslaget svarar vår mäster med en föraktlig ruskning på huvudet.

– Det handgjorda repet är avgjort mycket hållbarare, för vi måste häckla hampan för att få fram så långa fibrer som möjligt, men maskinerna är inte så nogräknade, och det ’visar sig i ändan, sa repslagarn’.”

Gått så här i 32 år

Thorvald Berg avslutade sin artikel med en pessimistisk reflektion:

”När artikelskrivaren står färdig att säga farväl, fäster mäster en ”handa” hampa i svångremmen, sätter igång motorn, drar fram några fibrer ur handan, hänger dem på den roterande driftens krok, går sakta bakåt, under det han med lekfulla fingerrörelser trollar fram ett garn och försvinner så småningom bort i banans mystiska belysning.

Så har han gått här i 32 år. Den sammanlagda längden av de garn han spunnit kunde helt säkert räckt jorden runt flera gånger.

Om några få år slår väl även denna banas ödestimma, och vi äro ett gammalt hantverk fattigare”.

Det visade sig att Thorvald Berg skulle få rätt. I dag finns det bara ett kommersiellt repslageri kvar i Sverige – Knut Westerbergs repslageri i Norrköping.

LÄS MER:I Tulebo genomfördes historiska riter – blev ett semesterparadis

LÄS MER:Söndagsskola, busiga barn och ett välkänt kapell – så var åren med Sion i Kållered

LÄS MER:Så har bröllopsmodet ändrats på 110 år – från svart klänning via hippie till volanger

Vad vill du läsa om?

Under vinjetten Arkiverat djupdyker vi i arkiven och hittar kända och okända guldkorn från Mölndal, Lindome, Kållered och Hällesåker. Arkiverat är ett samarbete mellan Mölndals-Posten och Mölndals hembygdsförening, Kållereds hembygdsförening, Föreningsarkivet, Lindome hembygdsgille samt Mölndals stadsmuseum. Vad vill du läsa om? Mejla oss och tipsa!

ANNONS