Susanne Rappmann: Vi är inte ensamma i vår sorg

Nu har vi allhelgonahelgen framför oss, den tid på året då vi på ett särskilt sätt påminns om att döden finns och berör oss alla. Det är också den tiden på året då vi särskilt tänker på de som lämnat oss. Vi besöker kyrkogårdar för att smycka gravar, tända ljus och minnas. I kyrkor runt om i landet hålls minnesgudstjänster och på många kyrkogårdar finns personal till hands för att hjälpa besökare till rätta. Detta har blivit en fin tradition som också är värdefull för sorgebearbetningen.

Pandemin har påverkat

Under mer än ett och ett halvt år har coronapandemin hållit oss, vårt land och vår värld i sitt grepp. I långa perioder har många av oss varit isolerade och möjligheterna att samlas varit starkt begränsad. Trots det särskilda undantaget för begravningar har begränsningen att samlas till avsked under lång tid varit högst 20 närvarande vid begravningsgudstjänsten och åtta vid minnesstunden efteråt.

LÄS MER:Glatt mingel när före detta kyrkoherde återvänder som biskop

Att inte kunna ta avsked då en nära anhörig, granne, vän eller arbetskamrat dött påverkar vårt sätt att sörja och vår bearbetning av sorgen. Också vår möjlighet att vara ett stöd i sorgen för dem som behöver oss har begränsats. Pandemin har gjort detta tydligt då det funnits fysiska hinder att dela sorgen och att stötta varandra.

Vi behöver stötta varandra

När nu många av oss är vaccinerade, restriktionerna stegvis lättats och i stora delar tagits bort finns det ett uppdämt sorgebehov. Ingen människa ska behöva vara ensam i sin sorg. Vi har alla ett ansvar att vara ett stöd för varandra. I dag är det min vän som behöver stöd i sin sorg, imorgon kan det vara jag som behöver stöd.

”Första hjälpen vid sorg” är en enkel handbok med konkreta tips som gör det lättare att finnas där för den som sörjer. All sorg är unik och det är kanske därför många känner sig osäkra inför mötet med andras sorg.

LÄS MER:Så tycker Mölndals kyrkoherde om att viga samkönade par

Ta ansvar för kontakten. Säg inte ring mig om det är något utan jag ringer dig på tisdag igen, svara om du orkar. Föreslå vardagliga aktiviteter, bjud på fika och ta en promenad. Många som sörjer längtar efter en paus i sorgen och lite vanligt liv. Det är viktigt att vi visar att vi finns där så att den sörjande inte känner sig isolerad, utanför eller ignorerad.

Kan räcka med ett sms

Många kan känna att det är svårt att höra av sig till den som sörjer. Det viktiga är inte vad vi säger utan att vi hör av oss. Ibland är ett sms en bättre än ett telefonsamtal eftersom det kan vara lättare att både skicka och svara på.

LÄS MER:Tanja förlorade sitt barn i magen: ”Jag har fortfarande mycket oro”

Kom ihåg sorgen, hör av dig när det gått en tid och kanske på årsdagen. Hjälp till i vardagen och låt medkänsla bli konkreta handlingar. Var inte rädd för att prata om personen som dött, titta på fotografier och dela minnen med varandra. Det viktiga är att vi frågar – och att vi vågar fråga igen.

Sorg kan inte botas, men genom att dela den kan den göras mer uthärdlig.

Susanne Rappmann, biskop i Göteborgs stift