Kommunals ombud inom vård- och omsorgsboendena i Mölndal har nått en gräns. Bemanningen är för låg, och vi har inte längre möjlighet att ge våra äldre den omsorg de har rätt till. Vår yrkesstolthet urholkas när vi tvingas prioritera bort det som gör skillnad – mänsklig närvaro, trygghet och värdighet.
Vi hinner inte ens rapportera tillbud eller arbetsskador. Vi har ingen reell möjlighet att påverka vår egen vardag eller pensionärernas. Samtidigt upplever vi att legitimerad personal och andra professioner inte alltid ser att vår tid inte räcker till. Hur ska vi kunna erbjuda utevistelser när våra scheman är så pressade att inget spelrum finns? Hur ska vi arbeta personcentrerat när bemanningen dras ner och varje minut måste effektiviseras?
När LOV (Lagen om valfrihetssystem) infördes såg det bra ut på pappret. Men när en privat aktör etablerade ett boende i staden rasade korthuset. När de visade vilken bemanningsnivå de kunde hålla och ändå utföra samma uppgifter, blev konsekvensen att kommunen justerade ner sin bemanning. Resultatet? Mindre tid för omsorg, mer stress för personalen.
Hur kan då de privata aktörerna gå runt? Det är en fråga vi alla behöver ställa oss, men framför allt beslutsfattarna!
Staden har som mål att erbjuda heltidstjänster, men i praktiken leder detta till färre anställda – annars spricker budgeten. Och där bemanningen inte dragits ner har uppgifterna ökat. Hur kan vi mätas mot siffror? Kan siffror ge en tröstande kram? Kan de möta anhörigas oro? Nej. Det kan bara vi, omvårdnadspersonal, göra. Men vi behöver förutsättningar för att lyckas.
Vi vill visa upp vårt yrke med stolthet och locka rätt personer till vården. Vi älskar vårt jobb och önskar att fler unga vill arbeta med oss och föra yrkesstoltheten vidare. Politiker och ansvariga måste förstå att alla inte kan göra det vi gör. Det krävs mycket för att arbeta med äldre personer med demenssjukdomar, somatiska sjukdomar och kognitiv svikt. Vi utbildar oss i minst tre år för att utveckla våra färdigheter – men tydligen kan vem som helst ersätta oss? Vi får höra att om vi inte kan anpassa oss till de nya krav som ställs, så kanske detta inte är rätt arbetsplats för oss. Är det så vi ska värdera kompetens och engagemang?
Vi vet att ersättningsmodellen inom LOV nu ses över, men vi har signalerat i snart ett år utan att få gehör. Hur länge ska vi vänta innan någon agerar?
Vi kräver att Mölndals stad tar ansvar. Värdig omsorg kräver tid – och tid kräver rätt bemanning. Våra äldre förtjänar bättre, och vi som arbetar för dem förtjänar att bli hörda.
Vi som står bakom denna insändare är:
Rohafza Penhan, Galawezh Ahamd, Roya Kazemi, Michaela Joselid, Tina Holmberg, Per Fernström, Fariba Sohrabi, Anna-Lena Ilisei Bengtsson, Annika Spång, Cecilia Arvidsson, Aban Raumi, Venus Ali Salh, Essa Liedholm, Christine Strandberg, Eva Lindkvist, Anahita Eidipour, Jana Berntsson och Sara Claesson Dimitrijeva
