Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Maja Lidbeck.
Maja Lidbeck.

Maja Lidbeck: Att vara krönikör är att vara som Per Andersson

KRÖNIKA ”Jag kommer från Mölndals-Posten”, sa jag, men kunde lika gärna sagt The New York Times – så viktig kände jag mig när jag fick gå före i kön.

Jag har gått och blivit känd, kan man säga. En offentlig person, som någon sa. En celebritet tycker jag själv låter ganska bra. Tidigare var Per Andersson Mölndals stolthet, men tänka sig – nu är det jag!

Det är väl de senaste veckorna som det har tagit fart på allvar. Man har ju blivit fotograferad.

Intervjuad. Igenkänd på stan. Fått mejl och meddelanden, samtal och hälsningar. Lite som artisterna i Melodifestivalen, kan jag tro. Och vem vet, kanske har en rysk sajt läckt uppgifter även om mig? Skillnaden mellan mig och de i Mello skulle väl möjligtvis vara omfattningen på kändisskapet då. Kanske även kontexten kring fotograferingen och syftet med intervjun, anledningen till igenkänningen och orsaken till hälsningarna. Men annars så. Nästan exakt samma, kan man säga.

Fotograferingen var i Mölndals centrum. Jag cyklade dit, med vinterkängorna på och klackskorna i en påse. “Jag kommer från Mölndals-Posten”, sa jag men kunde lika gärna ha sagt The New York Times – så viktig kände jag mig när jag fick gå före i kön på Ericsons foto. “Du kan fixa håret här”, sa de. “Posera såhär: inte för glad och inte för sur, gärna med foten fram.”

Det är såhär Isabella Löwengrip måste ha det, tänkte jag.

Intervjun var en vecka senare. “Hur gör du när du skriver dina krönikor?” frågade intervjuaren. “Hur börjar du och hur slutar du?” Publiken väntade spänt på svaren. Jag var experten. Det kunde ha varit Skavlan, jag kunde ha varit Läckberg. “Äh, jag bara börjar”, svarade jag kaxigt, “jag bara skriver.” Intervjuaren var min kollega, publiken hennes gymnasieklass och själv satt jag hemma i sovrummet, inloggad på Google Meet. Det gjorde ingen skillnad för känslan. Det kunde varit Malou Efter tio.

Dagen efter började hyllningarna ramla in. Mejl och meddelanden från släkt och vänner, gamla och nya bekanta. Det var min födelsedag, men det kunde ha varit mitt genombrott.

“Var har jag sett dig förut?” frågade hon som kände igen mig på stan. Världsvant intog jag Krönikörsposen, inte för glad och inte för sur, med ena foten fram. “Läser du Mölndals-Posten?” frågade jag och väntade mig ett “Aha!” som svar, men möttes av ett:

“Nej… du är nog bara lik någon”.

Jag har gått och blivit känd, kan man säga. Eller fått hybris, skulle man också kunna säga.

För mycket uppmärksamhet under för kort tid i en annars alldeles för grå vardag. Men när jag läser om Jessica Anderssons besvikelse över Mello-förlusten känns det ändå helt okej.

För precis som Danny Saucedo vill jag faktiskt inte vinna, egentligen.

Maja Lidbeck

Folkhögskollärare på deltid, förälder på heltid, Mölndalsbo sen alltid.