Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Robert Sjölund.  Bild: Pressbild
Robert Sjölund. Bild: Pressbild

Tack för att du läser Mölndals-Posten

Robert Sjölund: Brev till mitt 69-åriga jag

Tanken att få brev från sig själv är båda skrämmande och kittlande. Här kommer ett, till mig själv 20 år framåt i tiden. För det finns några saker, viktiga saker, som jag inte får glömma att göra.

Jag hörde några damer på ett café. En berättade att hon hade hittat sina gamla dagböcker. ”Det var fan ingen rolig läsning!” sa hon.

Jag har aldrig skrivit dagbok men jag har fotograferat en del och jag började sortera bilder nyligen. 10 års bilder i ett virrvarr på datorer, hårddiskar och molnlösningar. Det var fan ingen rolig syn. Jag blev dessutom påmind om varför det har dröjt. Och då syftar jag inte på min ovana att skjuta upp saker. Det är ju svårt att tänka sig något värdefullare än bilder på barnen. Varför är det då så jobbigt att titta på dem? För att de visar en tid som aldrig kommer tillbaka? För att man också skymtar det som kunde ha blivit men som aldrig blev?

När livet blev annorlunda

På samma tema, tid som flytt och sånt som aldrig blev, är det experiment där ett antal människor fick skriva brev till sig själva 20 år in i framtiden. 20 år senare fick de läsa sina brev. Det var fascinerande att höra dem berätta om allt de hade lyckats förutspå, men det som verkligen berörde var när livet inte hade blivit som de tänkt sig. Då lät de vilsna, osäkra. Som om det saknades en sida i fotoalbumet.

Tanken på att få brev från en 20 år yngre version av sig själv är både skrämmande och kittlande. Så därför kommer det här. Ett brev till mitt 69-åriga jag.

Brev till framtiden

Käre vän,

Vad har du gjort de senaste 20 åren? Har du renoverat?Amorterat? Eller har du demonstrerat? Mediterat? Har du lärt dig spela ett instrument? Tatuerat dig? Vinterbadat? Lärt någon att köra bil? Blandat egna såpbubblor? Man är ju lite nyfiken.

Hur gick det med krönikorna i Mölndals-Posten? Fortsatte du i den där småputtriga stilen? Eller började du ta ut svängarna?Och författardrömmarna? Gav du upp efter första refuseringen eller skrev du vidare? Du kanske har debuterat? Grattis i så fall. Fortfarande missförstådd? Det är ok, så länge du inte ger upp, rädd för att misslyckas.

Var snäll mot dig själv

Du har väl gått i pension för guds skull? Jag hoppas du inte fick någon guldklocka. Vad ska du med den till? Du ser ju ändå inte siffrorna. Eller kom du till skott och skaffade de där läsglasögonen till slut? Bra i så fall. Allt går ju inte att skjuta upp. Som döden till exempel. Du vet väl att döden inte går att skjuta upp? Så ta vara på de år du har kvar. Med eller utan klocka. För nu finns inga måsten längre.

Jo förresten det finns några saker du måste fortsätta göra. Våga misslyckas. Var snäll mot dig själv. Döm inte. Skriv inte dagbok. Och se till att sortera de där bilderna.