Döden drabbar oss alla – men vissa alldeles för tidigt

I förra veckan var det 29 år sedan.

Jag minns att jag då tänkte, kanske inte just den 29:e juli 1992 men runt den tiden, att mamma ju ändå blev 62.

I dag är jag själv i den åldern, en av mina bästa kompisar blev 70 nyss, andra vänner börjar ta ut pension.

Och i dag inser jag ju naturligtvis hur ung morsan egentligen var, inser allt hon gick miste om, inser att hon missade sina barnbarns uppväxt, min och min brors öden, inser till fullo att liemannen är en ond jävla best som inte tar några hänsyn och skördar besinningslöst och utan pardon och känslor.

Rent intellektuellt vet jag ju också att döden är en random grej som drabbar oss alla förr eller senare. Olyckor, sjukdom, terrordåd, whatever...

Alla kommer vi att stryka med. De goda, de onda, dem vi gillar, dem vi inte tycker om, till och med dem som tillber högre makter och bara häromdagen ställde Dusty Hill i ZZ top in basen i sin hemmastudio i Houston, Texas, och jag kan fortfarande sörja David Bowie.

Döden händer hela tiden - men vi kommer aldrig att vänja oss och egentligen vill vi väl inte heller göra det.

Eftersom jag alls inte tror att det finns någon gud som är inblandad i detta schackspel, kan jag bara hoppas att jag själv och de som står mig nära får vara med så länge det överhuvudtaget är möjligt.

Min mamma förnekades den möjligheten. För det har jag ofta under de 29 senaste åren förbannat ödet och det som vi väl kanske kan kalla cancerlotteriet, för vem skulle jag annars skylla på, inte på den gud jag inte tror på i alla fall...

Jag har tänkt på mamma ofta – dagligen de första åren – under den tid som passerat. Alltid ljusa tankar.

Nu i heta juli 2021 har vi alla i släkten återigen blivit påminda om alltings förgänglighet och obönhörlighet, då mammas tvillingsyster lämnade oss för bara någon vecka sedan, nästan 92 år gammal.

Hon var också en fantastiskt fin människa, fanns där alltid som en slags stand-in för sin syster. Jag ler ändå lite när jag tänker på henne och är trots allt lite tacksam när jag tänker på att hon hann med en kortspelssöndag med sina nästan jämnåriga väninnor Mona och Anita för bara en månad sedan.

Det gick fort på slutet.

Gott så – för att se någon lida och tyna bort gör ju bara smärtan ännu värre.

Jag kommer att sakna henne väldigt mycket.

Och ännu en tröst är måhända att hon nu återförenats med sin tvillingsyster, hon som stod henne så nära, någonstans där i den stora evigheten.

Sov gott, Britta, tillsammans med din syster Kerstin, min mamma.

Tore Lund