Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Eleverna ger ut skräcknoveller – här kan du läsa två av dem

Alla åttondeklassare i Mölndal fick skriva varsin skräcknovell. Sedan valdes de bästa ut till en antologi. Här kan du läsa två av texterna.

Ida Ivarsson och Linn Bergsten från Almåsskolan är två av eleverna vars berättelser kom med i antologin. Den som vill läsa alla noveller kan låna boken på kommunens bibliotek.

20:52

av Ida Ivarsson 8B

Ida Ivarsson, Almåsskolan. Bild: Elvira Linderot
Ida Ivarsson, Almåsskolan. Bild: Elvira Linderot

Klockan visar 20:52 när Nina slänger bak väskan i bilens baksäte och sätter sig bredvid sin mamma. Mamma Camilla ser surt på sin dotter med ögon som betyder att Nina precis just nu ska be om förlåtelse eller gå ut från bilen och springa till skogs, det är svårt att tyda.

“Titta inte på mig sådär”, säger Nina lite surt.

“Prata inte med mig. Du skulle kommit ut för 20 minuter sedan och då tror du att jag ska vara glad, vi kunde varit hemma så här dags Nina” svarar Camilla mycket surare än Nina.

Camilla rivstartar bilen så att den nästan flyger bakåt, sedan tvärstannar hon och svänger ut på vägen. Det är inte många bilar ute i Fjärås, de flesta som bor här sitter säkert varmt och skönt i en soffa av läder med en stor och lugnande kopp te i handen, tänker Nina.

Hon ser hur ett gammalt par är ute och promenerar med sin hund vid trottoaren, de har det nog mycket trevligare än stämningen i bilen just nu. Mamma Camilla svänger ut från området med de stora husen och det gamla paret vid trottoaren och kör ut på landsvägen som är omringad av frusna åkrar och stora kala björkar.

Mörkret har lagt sig över Sverige för länge sedan och nu är det bara bilens starka elljus som lyser upp vägen framför dem. Nina lägger huvudet mot bilens fönster och sneglar sedan mot sin mamma som är fullt koncentrerad på att ignorera henne. Nina försöker blunda en stund men även fast hon är så trött så kan hon inte slappna av.

De har kommit fram till slottet och kör över den nybyggda bron över åns forsande vatten. Efter slottet ligger en skog på höger sida, bland träden tycks Nina se något röra sig, snabbt, fortare än någon människa kan springa.

”Det är säkert bara något djur”, tänker hon.

Nina sneglar på sin mamma igen och denna gången ser hon något konstigt med hennes blick, den är liksom i viloläge. Bilen fortsätter att följa den smala landsvägen med slottet och de tillhörande hästhagarna på vänster sida som om någon eller något styr den. Camillas blick är så fullt koncentrerad men samtidigt helt borta och okontaktbar.

Ninas puls höjs hastigt, alla sinnen är på helspänn. Bilen börjar gasa med en kraft som Nina aldrig känt förut. Hon sitter nu som en stel pinne i bilens mjuka säte, varenda muskel är spänd och hon glor ut i mörkret dit bilens elljus inte når. Nina vill skrika, hon vill ropa på hjälp, bara få allt att sluta men ut ur munnen kommer inget ljud. Allt är tyst förutom bilens skrikande mot asfalten.

Det börjar lukta bränt om gummit och de är säkert uppe i 120 km/h nu. Camillas blick är fortfarande fäst i det tomma intet, nu är de inne i skogen. Ståtliga, gamla träd omringar den långa raksträckan framför dem. Nina flyttar blicken från att stirra ut på vägen till att titta på sin mamma igen. Camillas hand börjar då plötsligt att skaka, hennes hand är vit och den rör sig mot radion.

Nina ser hur Camillas skakande hand trycker på en knapp. Det börjar brusa häftigt och Camilla drar tillbaka sin hand igen, hennes blick är fortfarande tom. Ut ur radion kommer ett hest skratt, ett skratt som får varenda hårstrå att resa sig, ett brummande skratt, ett skratt som inte hör hemma i Ninas bil i skogen. Sedan säger den hesa rösten något, något i stil med “bromsa”.

Ninas ögon spärras upp, hon vet att något kommer hända, något som kanske är det sista som händer henne. Framför bilen står helt plötsligt en svart varelse. En svart varelse med långa armar, långa ben och ett huvud med stripigt svart hår som hänger vindstilla från ansiktet. Varelsen tittar upp och Nina känner hur den stirrar rakt på henne, med ögon som inte är ögon, med ögon som bara är tomma hål. Varelsen öppnar sitt gap och ut ur radion kommer ett högt och hest skrik, sedan försvinner allt.

Camillas blick blir normal, radion stängs av och varelsen försvinner som svart rök upp i luften. Bilen bromsade lugnt och försiktigt in och Camilla och Nina stirrade på varandra.

Vad som hänt denna bilresan var inget de skulle prata om i fortsättningen, det visste de båda. Det var så många obesvarade frågor men ändå så kändes det som om allt var klart, att allt var slut.

Camilla och Nina tog var sitt djupt andetag medan Camilla återtog fokuset på trafiken.De båda skakade fortfarande men ändå så lade sig ett lugn över dem. Nina tittade på mobilens klocka och spärrade upp sina ögon i förvåning men med en djup läskig känsla.

Klockan visade 20:52, fortfarande 20:52.

LÄS MER: Åttondeklassarna i Mölndal ger ut en bok med skräcknoveller

Den röda jackan

av Linn Bergsten 8C

Linn Bergsten, Almåsskolan. Bild: Elvira Linderot
Linn Bergsten, Almåsskolan. Bild: Elvira Linderot

Jag lägger märke till honom direkt när jag kliver på bussen. Han sitter med en röd, tjock dunjacka på sig, med luvan uppe. I början av september. Jag känner ett obehag och väljer att sätta mig en bit ifrån. När bussen stannar kliver jag av och något säger att jag måste titta mig omkring, så ingen följer efter mig. Sen småspringer jag hem.

Väl hemma skyndar jag mig att låsa upp dörren och låser den snabbt efter mig igen. När jag har tänt alla lampor känns det bättre. Jag sätter mig på nedersta trappsteget och pustar ut. Jag måste sluta oroa mig för allt. Då hör jag det, ett konstigt skrapande ljud. Det verkar komma uppifrån på andra våningen. Håret reser sig och det kryper utefter ryggen. Jag får nästan panik, innan jag kommer på att det så klart är Rufus, min katt. Han vill ju ha mat och sitter vid kylskåpet och krafsar.

Jag går upp samtidigt som jag lockar på katten. Han kommer jamande emot mig, men precis när jag ska klappa honom ryggar han undan och stirrar mot fönstret bakom mig. Jag vänder mig om, men ser inget. ”Kom nu lille vän ska du få mat”, säger jag och går bort till köket. Jag öppnar kylskåpet och rotar runt lite efter kattmaten. Rufus kommer inte, han står fortfarande och stirrar mot fönstret. Konstigt, så gör han aldrig.

Jag går fram och tittar ut, men jag kan inte se något ovanligt. När jag vänder mig om är katten borta. Nu börjar det kännas obehagligt. Varför håller han på så här? Jag ropar på Rufus och klingar med matskålen. Då tittar han fram bakom skåpet som står i vardagsrummet. Jag sätter ner maten på golvet och tänker att jag måste sluta tänka så mycket.

Jag är också hungrig så jag ska ta fram lite mat till mig själv. Jag hittar lite bröd, pålägg och mjölk. Jag brer mackorna vid köksbänken och tänker ta med dem till mitt rum. När jag är klar lägger jag allt på en bricka och ska gå ut ur köket.

Precis när jag passerar Rufus rycker han till och stirrar bort mot fönstret igen. Jag blir rädd och rycker till. Vad är det katten hör? Sakta går jag fram och tittar ut, men ser inget den här gången heller.

Jag går in på mitt rum och sätter mig på sängen med brickan i knät. Jag sitter en stund och lyssnar, men inget händer så jag äter mitt mellanmål och tänker att jag ska kolla lite på tv innan jag gör läxan. Men innan jag slår på tv:n hör jag ett dovt dunkande. Är det grannen? Nej, det verkar komma från vårt hus, nerifrån källaren.

Jag vill helst inte gå ner där när jag är ensam hemma, men nu måste jag, allt är så konstigt. Jag tar min telefon och går ner för trappan. Rufus följer med ner och vill bli utsläppt. Jag släpper ut honom och går sedan sakta runt hörnet i korridoren mot dörren som leder in i källaren. Det är svårt att lyssna, för jag hör bara mitt eget hjärta dunka i öronen. Jag vill gråta, men tänker att det inte är någon idé. Jag öppnar dörren och tänder snabbt lampan. Jag kan inte se något som är annorlunda. Allt verkar vara på sin plats.

Bakom nästa dörr finns garaget. Dit går jag aldrig ensam, men nu kan jag inte låta bli. Jag föser upp dörren och lyser in med min ficklampa. Lysknappen sitter en bit in i rummet och dit vågar jag inte sträcka mig. Jag lyser så gott jag kan, men ser inget speciellt. Precis när jag ska stänga dörren ser jag att det finns en liten hög med jord på golvet. Mitt hjärta stannar nästan. Runt och på jorden ligger små vita fjädrar, som från en dunjacka. Jag får panik och smäller igen dörren.

Jag rusar upp och in på mitt rum, jag måste ringa någon. Då ser jag honom. Han står precis utanför fönstret med sin röda jacka. Jag kan inte se hans ansikte, luvan är fortfarande långt uppdragen, men jag känner att han tittar rakt på mig. Jag skriker och springer in i badrummet och låser dörren. Mitt hjärta slår så hårt att det gör ont i hela kroppen. Blodet rusar runt och trycker i huvudet. Vad ska jag göra?

Jag försöker ringa mamma men det finns ingen täckning här inne i det stängda badrummet. Paniken kryper på och jag får svårt att andas. Jag lägger mig på golvet för att inte svimma.

Nu hör jag konstiga ljud. Det skrapar och gnisslar, som om någon släpar något tungt ute på altanen. Efter några minuter blir det tyst. Tårar rinner i mitt ansikte men jag vågar knappt andas. Då hör jag det värsta ljud jag någonsin hört. Det är något som skriker så högt att mitt blod stannar. Jag tar mitt sista mod och öppnar dörren. Jag kikar ut, bort mot fönstret, där är tomt.

Jag kryper fram till fönstret som är mot baksidan och tittar ut mellan krukorna. Där på en trädstam hänger Rufus. Uppsprättad och fastspikad. Jag rusar in i badrummet igen och tänker att jag aldrig ska komma ut igen. Varför kan inte mamma och pappa komma hem nu? Jag ligger på golvet och gråter och gråter, mitt hjärta bankar så hårt.

Det är helt tyst och lugnt omkring mig. Jag hör ingenting och orkar inte tänka. Till slut efter en lång stund måste jag ändå öppna dörren och kika ut. Jag spanar mot de fönster som jag kan se härifrån, men allt är stilla och lugnt. Jag kliver ut i korridoren och trycker ryggen mot väggen. Jag måste nog försöka ta mig ut ur huset och springa över till grannen.

Jag tar upp telefonen, här har jag täckning och kan ringa mamma. I rummet bredvid finns en altandörr, där kan jag ta mig ut utan att behöva gå ner. Jag börjar sakta gå mot altandörren medan jag letar efter mammas nummer. Jag hittar det och ska precis trycka på knappen när jag går in i något mjukt. Jag tittar upp och ser en stor, fluffig, röd dunjacka med massa blod på. Den hänger mitt i rummet, i ett snöre från taket. Jag blir rädd av mitt eget skrik, och rusar ut ur rummet. När jag kommer ut i korridoren står han där, mitt i rummet med en blodig kniv i handen.

Min kropp fryser till is samtidigt som jag skriker så min hals gör ont. När han tar ett kliv mot mig springer jag tillbaka till rummet jag kom från, jag skriker fortfarande. Mitt hjärta dunkar så hårt att det gör ont och allt mitt blod har lämnat huvudet. När jag sätter handen på handtaget till altandörren hör jag honom kliva in i rummet. Det tar hundra år att öppna dörren och jag hör hans flåsande i nacken. Mitt huvud snurrar och jag kan inte se klart.

Jag lyckas till slut få upp dörren och skyndar mig ut, jag smäller igen den efter mig. I hopp om att jag ska vakna ur denna mardrömmen eller att någon ska komma hem, springer jag mitt snabbaste över gräsmattan och håller bara ögonen på ljuset i grannens fönster.