Lantbrevbäraren Åke Mattsson (1929–1998) på sin moped, en legendarisk postanställd ur det förflutna.
Lantbrevbäraren Åke Mattsson (1929–1998) på sin moped, en legendarisk postanställd ur det förflutna. Bild: Sven Olof Olsson

Historien om Åke Mattsson: Den siste lantbrevbäraren i Mölndal

Många brevbärare har blivit kända och omtalade. De hade ju med så många människor att göra. Men lantbrevbäraren Åke Mattsson (1929–1998) är den mest kände av dem alla.

ANNONS
|

Han blev nämligen fotograferad av en yngre brevbärare, Ulf Magnusson, som satte ihop ett litet bildspel. Detta har han nu visat under många år för allsköns föreningar, som har visat stor uppskattning. Åke Mattsson har blivit legendarisk.

Postkunder var brevbärarens familj

Bildspelet kallas ”Den siste lantbrevbäraren”, ty Åke Mattsson var den siste i sitt slag. Mölndal hade ännu i mannaminne en stor landsbygd med flera folkrika byar. Åke Mattsson var lantbrevbärare, alltså ett rullande postkontor, och hade med många människor att göra. Han gjorde betydligt mer än att dela ut post. Han såg inte bara befolkningens brevlådor utan lärde känna postkunderna själva. Åke Mattsson var ungkarl och saknade familj, men ute i byarna fick han i stället många vänner och bekanta, som bjöd på både kaffe och middag. Ibland hände det att folket i gården var ute på fälten och arbetade. Då gick han in i köket och kokade kaffe. Därefter ropade han in dem, när kaffet var klart. Han var som barn i huset på vissa ställen.

Nyhetsförmedlare och skämtare

Han visste också att uppträda som man skulle. Han var noga med att inte berätta om ett ställe, som han just lämnat, för dem han kom till. Man skulle inte föra nyheter om en gård vidare till en annan. Då blev man inte omtyckt och välkommen. Däremot berättade han gärna skämtsamma historier om sitt Mölndal, som han ofta jämförde med Grönköping, och om ”Brylunda säteri” (det vill säga Gunnebo). Han levde med i landsbygden och kände sig som landsbygdsbo.

Tätortens utbyggnad ogillades

Man behövde inte vara profet för att förutse att både landsbygdens och lantbrevbäringens dagar var räknade. Den ena industrifastigheten efter den andra uppfördes på jordbruksmark. Tätorten Mölndal bredde sakta men säkert ut sig mot väster. Lantbrukarna och deras lantbrevbärare ogillade denna utveckling. Åke Mattsson, som var livligt intresserad av militär och försvarsmakt, brukade roa landsbygdens folk med redogörelser för hur man skulle placera ut grovt artilleri på bergen runt dalgången och med dessa artilleripjäser beskjuta de framryckande industrierna. Detta var givetvis ett skämt, men skämtet var ett sätt för honom att ge uttryck för sitt missnöje med att utmärkt åkerjord på detta sätt bebyggdes och inte längre kunde brukas. Vi var många som tyckte som honom, och sent omsider kom en proteströrelse i gång, men vi fick inte gehör för våra krav.

Jag vill inte pensioneras!

Lantbrevbäringen var för Åke Mattsson inte bara ett yrke utan även ett sätt att leva, en livsform helt enkelt. På den tiden pensionerades en brevbärare vid 60 års ålder, men Åke ville inte pensioneras och fick gå kvar i två år. Andra ser fram emot pensioneringen med förväntan, men han såg fram emot den med obehag. Han gick i pension år 1991, och då var det slut även med lantbrevbäringen. Jag tror inte att han fann någon riktig trivsel därefter, och han levde inte länge. Han gick ur tiden 1998.

En skicklig fotograf

Åke Mattsson var på många sätt en begåvad man med allehanda intressen. Han var friluftsmänniska och företog ofta fjällvandringar i Lappland tillsammans med likasinnade arbetskamrater. Han var en skicklig tecknare och kunde texta snyggt. Framför allt ägnade han sig med framgång åt fotografering. Under sina brevbäringsturer fotograferade han gårdar och folk som ett led i JUF:s inventering av lantbruket inom Mölndal. Många av dessa bilder återfinns i standardverket ”Mölndal: Lantbruks- och trädgårdsstad under omvandling” (1993, redigerad av Sven Olof Olsson). Ibland visade han diabilder och hans bilder höll hög klass.

Min far, Lennart Gahrn, berättade ofta om Åke Mattsson och hans skämtsamma uttalanden. Han var dessutom släkt med Åke på långt håll. Jag har träffat Åke Mattsson många gånger, men när man ser Ulf Magnussons finstämda och utförliga bildspel, får man en obehaglig förnimmelse av att allt detta redan tillhör det längesedan förflutna, och att man själv har varit med i en svunnen värld eller rentav själv är en del av den. Ibland tycks tiden och utvecklingen gå snabbare än vanligt.

LÄS MER:Nu får Kvarnby livs och spel inte sälja tobak längre

LÄS MER:Då får du nya elmätaren: ”Vi har varit medvetet sena”

LÄS MER:Flest polisanmälda bedrägerier på köp- och säljsajten Marketplace

LÄS MER:Postnord planterade fejkad post – nu misstänks en anställd för stöld

ANNONS