Tore Lund: Jag har älskat kvällstidningen – men nu inser till och med jag att den är död

I hela mitt vuxna liv har jag älskat, högaktat och alltid försvarat den svenska kvällstidningen. I 30 år hade jag dessutom förmånen att arbeta på en kvällstidningsredaktion – i alla roller man kan tänka sig, från vikarie på nöjet till reporter i främsta stridslinjen och därefter i ett gäng olika chefspositioner.

Det som alltid tilltalade mig var tempot, ambitionen, språket, tilltalet, nyhetsjakten, kombinationen av högt och lågt, mixen av djupaste allvar och rent nonsens, viljan till journalistisk utveckling, konkurrensen mellan tidningarna.

LÄS MER:Historiska satsningen blev till en läsarsuccé

Jag var kort sagt en tabloid-junkie som älskade en bra bild, en genial ingress och en välfunnen rubrik.

Den tiden är dessvärre förbi.

För det som följer här är en dödsruna och en fälld tår över en tid som svunnit, en snyftning för tynande bortgång i offentlighetens ljus, ett smärtsamt farväl till en kärlek som inte längre är.

Nu är det inte så att jag inte begriper att papperstidningens saga är all, att tillvaron på alla sätt är digital och att hänga fast vid det gamla bara är fånigt och bakåtsträvande.

Vad jag vänder mig emot är att kvällstidningarna idag – i pappersformatet – inte har något existensberättigande som förmedlare av nyheter och snabb analys, men att de fortfarande ger något slags sken av att vara just det.

Men att läsa en dagstidning utan nyheter är som att besöka en biograf för att bara att käka popcorn, att slinka in på Gamla Ullevi för att kolla när gräset växer…

LÄS MER:Kriget i Afghanistan som jag ser på tv – snart märks det i mitt klassrum

Det finns faktiskt en exakt tidpunkt då kvällstidningarna dog.

Dagen då detta skedde sammanföll med påsken i år. Samtidigt som Kristus spikades upp på korset, slogs de sista spikarna in i de svenska kvällstidningarnas redan välspikadse kistor. Det var nämligen då som de ändrade sina trycktider och bommade igen redaktionerna (för tryckt produktionen) redan på eftermiddagen.

Det innebar då i sin tur att den som ville ha nyheter den vägen fick börja söka på andra arenor och plattformar.

För vem vill läsa om Blåvitts kräftgång med en fördröjning på ett par dygn?

LÄS MER:Markägare som vaktar ditt revir: håll koll på allemansrätten!

Vem vill läsa om Tusses äventyr i Eurovision, Anna Nordqvists succé i British Open, Charlie Watts bortgång, katastroferna i Afghanistan och Haiti eller motgångar och framgångar i OS ett par dagar för sent?

Idag är kvällstidningarnas pappersupplagor så skämmigt låga att de sedan några år inte längre redovisas.

Men så länge annonsörerna går att ’lura’, så länge samdistributionen med (paradoxalt nog bättre uppdaterade) morgontidningar lönar sig, så länge personalkostnaderna bär sig; ja, så länge kommer papperstidningen att finnas kvar.

Men mer än nåt år ytterligare blir det inte.

För egen del läser jag numera bara en enda tidning i pappersform.

Det är Mölndals-Posten – den lokala journalistiken blir aldrig irrelevant.

Tore Lund