Lindome var fullt av kvarnar förr i tiden – här hittar du spåren som finns kvar

För att få svar på dessa frågor började jag kartlägga Lindomes kvarnar genom att studera Lantmäteriets historiska kartor från 1700- och 1800-talet. Anders Nilsson och Sven-Olof Melin i Lindome har bidragit med många intressanta uppgifter i kartläggningen.

Det var inte bara i Mölndals kvarnby som man utnyttjade vattenkraften. Det är inte utan att man blir förvånad – vi har kartlagt 96 kvarnar i 20 olika vattendrag i Lindome. I vissa vattendrag fanns upp till tio kvarnar i rad.

Kvarnarnas lägen visas på kartan i bildspelet ovan. Man kan utgå ifrån att det var en viktig framgångsfaktor för bönderna att kunna mala sitt spannmål till mjöl.

Lindomeån rinner från Inseros

Lindomeån är det största vattendraget och rinner från Inseros och västerut genom Lindomedalen. I höjd med nuvarande Almås svänger ån söderut så och småningom genom Kungsbacka ut i Kungsbackafjorden. Lindomedalen kantas av berg på både norra och södra sidan. Tillflödena till Lindomeån består av ett tjugotal bäckar. Bergens höjd innebär att bäckarna har en fallhöjd på 30–70 meter innan de når Lindomeån, alltså utmärkta för kvarnar. Från 1600-talet och fram till slutet av 1800-talet var det full fart på kvarnarna i Lindome.

Bönderna var mästare på att hitta rätt läge för sina kvarnar. De byggdes ofta någonstans i böndernas utmarker, ibland i svårtillgänglig terräng. Två saker var viktiga för att få en effektiv kvarn: bäckar med tillräcklig fallhöjd och tillräckligt vattenflöde. Ofta fick man dämma upp vattnet uppströms. Ibland dämde man upp en kvarndamm i en mosse där bäcken började.

Hade behövt mobiltelefon

När flera kvarnar låg på rad gällde det att bönderna var beredda samtidigt när ”malevattnet” släpptes på. Man kan tänka sig att det fanns en del organisatoriska utmaningar kring själva påsläppet. Mobiltelefoner hade säkerligen varit ett bra hjälpmedel.

Skvaltkvarnen eller ”skvaltan” som den ofta kallades var den vanligaste kvarntypen för att mala spannmål. Skvaltan hade en enkel konstruktion med tre rörliga delar, ett horisontellt skovelhjul och en lodrätt axel upp till den övre kvarnstenen (löparen). Under sin rotation krossade den övre kvarnsten sädeskornen mot den undre stenen (liggaren).

För att få ”god mäld” sägs det att löparen skulle rotera med minst 100 varv per minut. En bra skvaltkvarn kunde mala 150 liter spannmål på två-tre timmar. Runt själva konstruktionen byggdes ett hus för att hålla säden och mjölet torrt.

Sju sågkvarnar i Ålgårdsbacka

I Ålgårdsbacka ström fanns sju av socknens tolv sågkvarnar. Dessutom fanns sex mjölkvarnar. Sågkvarnarna användes för att såga timmer till plankor och brädor. Ålgårdsbacka i östra Lindome var ett centrum och marknadsplats för såg- och timmerhantering. Det var en lukrativ verksamhet och bönderna i öster skaffade sig en ekonomisk bra position i samhället tack vare sågverken (uppgift från Kajsa Karlssons skrifter).

I Annestorp ström korsades Lindomeån av den gamla landsvägen mellan Kungsbacka och Göteborg. Ett strategiskt bra läge med god tillgänglighet för bönder som ville mala spannmål och för uppköpare av timmer och sågade trävaror. Annestorp var en av de största byarna i Lindome och här fanns nio kvarnar, varav två var sågkvarnar. En av dem revs redan 1691. Där fanns också två tullkvarnar där bönderna kunde få sitt spannmål malt mot betalning. En del av betalningen gick till ”Kronan” och en del till kvarnägaren.

För de som är intresserade av Lindomes historia finns många lämningar kvar ute i naturen, exempelvis kvarnstenar, grunder efter kvarnhus, murar från fördämningar och kvarnvägar.

LÄS MER:I Tulebo genomfördes historiska riter – blev ett semesterparadis

LÄS MER:Victor Samuelsson drev en strumpfabrik i Kvarnbyn: ”Förstklassig produktion”

LÄS MER:Mölndals industri– och hantverksförening – här är hela historien

Jan Efraimsson

Lindome hembygdsgille