Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Maja Lidbeck återupplivade en gammal passion. Bild: Julian Herbert
Maja Lidbeck återupplivade en gammal passion. Bild: Julian Herbert

Maja Lidbeck: När jag ska galoppera tänker jag: ”Det här kan bli det sista jag gör – men det får det vara värt”

Hur säker är min ridhjälm efter 15 år? Och är inte hästarna väldigt stora och breda? Tänk att kunna välja att göra detta, en helt vanlig vardag efter jobbet.

Mina ridbyxor är borta. Är de på vinden, i källaren eller hos föräldrarna i Dvärred? Ingen vet och det spelar ingen roll, de är säkert för små ändå. Hjälmen passar iallafall men hur säker är den efter 15 år? Ingen vet, men antagligen bättre än en lånehjälm, beslutar jag och hoppar in i en bil som kör rakt ut i skogen. “Allmän väg upphör”, står det på en skylt. “Kör vidare ändå”, sa instruktören på telefon, så vi kör vidare. På smala gropiga grusvägar, längs öppna vidsträckta gräshagar och sen ser vi hästarna. De är större och bredare än vad jag minns men luktar också godare. Deras mular är mjuka och manar rufsiga, och jag känner mig som nio år igen.

LÄS MER: Kriget i Afghanistan som jag ser på tv – snart märks det i mitt klassrum

Slukade hästböcker

På den tiden slukade jag hästböcker till middag och hade helst flyttat in i ett stall om det varit praktiskt möjligt. Med en allergisk pappa var tiden med hästarna begränsad. Jag följde med kompisar till Ranered, frös på läktare under ridlektioner men fick rykta och sadla och lära mig om sådant som jag sedan testade hemma, i soffan och på altanräcket, på hästar jag byggt av kuddar och trä.

De andra i turridningssällskapet är snabba med att säga att de är ovana. De får hästar som hellre äter än rör sig framåt. De får tips på vad de ska göra om hästarna vägrar att gå. Hästen jag får beskrivs som “pigg och kul” och jag får tips på vad jag ska göra om den vägrar att stanna. Det känns ju tryggt. Upp kommer jag iallafall och när vi skrittar iväg till rytmiskt klapprande av hovar mot asfalt tänker jag att om “avslappning” kunde beskrivas med ett ljud så vore det detta.

LÄS MER: Så gör jag för att besegra min oro för barnen – jag tar hjälp av Karin Boye

Hästen är otroligt redo

Så känner jag inte längre när det en kvart senare är dags för första galoppen och guiden, som talar engelska med fransk brytning, spänner blicken i mig och säger “You go first, I go back”. Hon vänder sin häst och försvinner bak i ledet, till de som inte vill galoppera. Min häst vill galoppera. Han studsar på stället och är otroligt redo. Jag lättar på handen och han exploderar. “Det här kan bli det sista jag gör”, hinner jag tänka, och i nästa andetag tänker jag nästan: “men det får det vara värt”.

LÄS MER: Kramar och handslag kommer tillbaka – men inte att gå till jobbet småsjuk

Det är såklart inte värt att dö, det är adrenalinet som talar, men det är svårt att tänka klart när världen virvlar förbi i form av dimmiga höstlöv och frisk septemberluft. Det är svårt att tänka, men det är lättare att andas och jag känner tydligt att det är det här som är livet, egentligen. Det är det här som är livet som vuxen: att kunna välja detta, en helt vanlig vardag efter jobbet. Mitt nioåriga jag hade varit så sjukt avundsjuk på mitt nuvarande jag.

Ladda ner vår nyhetsapp

1. Sök på ”Mölndals-Posten” i AppStore eller Google Play.

2. För att ladda ner nyhetsappen klickar du på ”hämta” eller ”installera”.

3. Godkänn att nedladdningen påbörjas.

4. Därefter påbörjas nedladdningen.

5. När nedladdningen är klar klickar du på ”öppna” för att öppna nyhetsappen.

6. Klart, nu har du laddat ner nyhetsappen. Du hittar appen på din hemskärm bland dina andra appar.

Kom ihåg att aktivera pushnotiser så att du aldrig missar en lokal nyhet.