Så gör jag för att besegra min oro för barnen – jag tar hjälp av Karin Boye

Jag vet inte hur det är med er, men här hemma i Toltorpsdalen händer det att det oroas. Genom åren har det inte sällan rört barnen. Jag har hittat allt möjligt att oroa mig för – ibland befogat, för det mesta inte. Om det går över? Sorry, småbarnsföräldrar. Det gör det icke.

Jag försöker lura universum

I dag är barnen vuxna – de två äldsta mer än flygfärdiga. Men hos mig ligger katastrofberedskapen på lur. Särskilt smyger den fram när det mesta är gott och bra. Som om det skulle finnas en lag i universum som säger att om livet är för enkelt, kommer universum att slå tillbaka. Då försöker jag istället att lura universum. Ser ni, om jag oroar mig ordentligt skickar det ut signaler om att jag visst inte är så dum att jag tror att allt bara kan få vara bra. “Kolla, kolla vad jag oroar mig. Här behöver inte livet komma och bråka.” Följaktligen oroar jag mig kungligt.

LÄS MER:Äntligen är sommaren slut – och min arbetsplats Göteborgsoperan fylls av publik

Men även om jag har svart bälte i oro så vill jag ha modet att låta barnen våga. Mod är en grundläggande egenskap för att vi ska kunna växa som människor. Att ta språnget, att göra något som vi nästan inte vågade ger oss nya erfarenheter och gör att vi växer. Filosofen Sören Kierkegaard talade om det existentiella språnget – det att våga kasta sig ut på “70 000 famnars djup”, ut i ovissheten, men att i steget samtidigt känna en tilltro till att det kommer att ordna sig.

De måste få ta språnget

Jag vill och vet att de måste ut. Jag vill att de ska ta sina egna språng ut i det okända, åka på sina egna smällar (fast iklädda hjälm, knäskydd och flytväst!). Att de ska våga, och samtidigt känna tillit till världen. Och visst gäller det också mig.

LÄS MER:Markägare som vaktar ditt revir: håll koll på allemansrätten!

För Kierkegaard sa också ”Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv.” Jag vet ju det. Jag vet att vi – barnen, liksom du och jag, måste våga förlora känna det svindlande i att förlora fotfästet ibland för att kunna växa. Med det innebär inte att resan måste ske utan turbulens. För så länge vi vågar, förlorar vi inte oss själva.

Tar hjälp av Karin Boye

Men visst händer det att jag likt ett mantra rabblar Karin Boyes ord i hennes allra mest älskade dikt. Ord om att nästan inte våga, men också om att känna tillit.

“Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden -

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

som skapar världen.”

LÄS MER:Den som vill resa långt måste tåla teknikstressen

Fast när inte heller Boye hjälper, när oron gnager riktigt illa, då drar jag igång Freddie Wadlings tolkning av psalmen Blott en dag. Då händer det att jag sjunger med lite, fast alldeles, alldeles tyst, så det knappast hörs.

Lisa Iverstam