Jag cyklar mot rött ljus. I stort sett varje dag. Avsiktligt och utan att tveka. Nu var det sagt. Det känns nästan lite skönt att ha erkänt.
Blir du förbannad på mig? Jag vill ändå föra till protokollet att jag har ett samvete också. Ungefär så här brukar det låta:
Samvetet: ”Jaha, nu är det dags igen. Hur många sekunder hade det egentligen kostat dig att stanna där?”
Fredrik: ”Kanske 30? Men lägg ihop ALLA rödljus jag passerar på min väg till och från jobbet varje dag. Det är inte rimligt att lägga så mycket tid på väntan, när det ändå finns gott om stora luckor då det inte kommer bilar.”
Samvetet: ”Jaha. Du kör förstås mot rött ljus med bilen också om du ser att det inte kommer någon på den korsande vägen?”
Fredrik: ”Nej. Men det är inte riktigt jämförbart. I en bil har du mycket sämre överblick över den övriga trafiken. Gör du en missbedömning kan du skada eller döda en annan människa. När jag rullar över med cykeln i tio kilometer i timmen föreligger ingen sådan risk”
Samvetet: ”Pffft. Varför argumenterar jag egentligen? Det är förbjudet att cykla mot rött ljus, räcker inte det?”
Fredrik: ”Nej. Om du har en lång cykelsträcka där cyklisten får göra massor av stopp som inte är motiverade av trafiksituationen – då får du cyklister som kör mot rött. Det är inte konstigare än att du skulle få många fortkörare om du skyltade 60 på E6 mellan Lackarebäck och Lindome.”
Samvetet: ”Lägg ner. Följ reglerna så minskar du risken att bli skadad!”
Fredrik: ”Högst tveksamt. Cyklister som kör på grönt löper risk att bli påkörda av svängande bilister som också har grönt. Och de fastnar lätt i stora grupper av andra cyklister, med trängsel och olycksrisker som oundviklig följd.”
Och så där håller det på. Än så länge har samvetet dragit det kortaste strået. Tänker jag rätt? Eller borde jag skärpa mig? Hör gärna av dig med din dom!
Fredrik Hofflander
Chefredaktör på Mölndals-Posten
