Vad gör du?
– Jag forskar i neurokemi – hjärnans kemi. Sedan är jag överläkare i klinisk kemi på Sahlgrenska universitetssjukhuset också. Mitt hemlabb är på Mölndals sjukhus, här görs det mesta av forskningen. Vi utvecklar mätmetoder för att diagnostisera hjärnskador som stroke, hjärnblödningar och allt möjligt. En viktig grupp skador som vi jobbar med är hjärnförtviningssjukdomar som alzheimer.
Mätmetoder... hur då?
– När någon till exempel får alzheimer kommer nervceller att dö och frisätta sitt innehåll, det kan vi mäta. Och vid alzheimer sker en hopklumpning av nervceller som vi kan mäta i till exempel ryggvätska och blodprover. Om man är bekymrad över sitt minne kan man gå till doktorn och ta prover. Sedan hoppas vi att man inom en ganska snar framtid ska kunna starta behandlingar som tar bort det hopklumpade också.
Vad håller du på med just nu?
– Under 2020 förfinade vi blodtester för alzheimer. Nu är vi ganska klara med det och kastar oss över pannlobsdemens. Vi involverar forskare från Storbritannien, USA och Sverige och ska göra undersökningar där man kan mäta tusentals proteiner på en gång i ryggvätska. Vi ska se om vi kan hitta mönster som skiljer ut just pannlobsdemens från andra liknande sjukdomar, och om det går att skilja olika typer av pannlobsdemens från varandra med kemiska mätmetoder. Långsiktigt skulle vi vilja kunna göra blodtester på detta.
Läs mer:Jenna forskar om hjärngympa och demens
Varför vill ni hitta sätt att mäta blod i stället för ryggvätska?
– Det blir enklare. Test behövs för att kunna upptäcka sjukdomen tidigt. De flesta hjärnförtviningssjukdomar är långsamma och smygande. Vid pannlobsdemens påverkas bland annat överjaget, drifter och planering. Man kanske upplevs som mindre empatisk, lite plump, och till slut upptäcks sjukdomen. Med tester kan förändringar upptäckas 15–20 år innan sjukdomen visar sig. Vi vill kunna hitta detta innan det brakar ihop, innan nervcellerna är så skadade att de är bortom räddning. Om vi kunde märka sjukdomen tidigt kanske vi kunde skjuta på den 5–15 år så man kan åldras med ett klarare intellekt. Vi hoppas att det ska kunna hjälpa jättemånga. Och vi tror att testerna är förutsättningen för att kunna ta fram nya läkemedel.
Vad hoppas du kunna göra i framtiden?
– Jag tycker att vi har kommit långt med mätmetoderna för alzheimer, men jag skulle vilja se något som verkligen bromsar den sjukdomen. Där skulle våra mätmetoder kunna användas både till att upptäcka sjukdomen och för att se att behandlingen verkligen hjälper. Sedan skulle jag vilja förbättra diagnostiken för de andra neurodegenerativa sjukdomarna, som pannlobsdemens.
Hur går jobbet till?
– Det är verkligen hands on med provrör och maskiner. I Mölndal jobbar säkert 75 personer med detta där vi har olika delprojekt.
Det är mycket internationellt samarbete också?
– Ja! Det är något av det roligaste. Vi kan skicka prover över hela världen. Inom medicinsk forskning är det extremt mycket samarbete. Om man jobbar med forskare som kan andra saker kan allt plötsligt ta ett språng. Jag har ett labb i London också, jag var med och skrev ansökningen för att kunna bygga det tillsammans med forskare i London. Och vi har ett samarbete med ett stort forskarlag i Hongkong, där vi också vill sätta upp ett labb.
Läs mer:Jörg försöker lösa Alzheimers gåta
Är alla länder så öppna med sin forskning?
– Kina och Ryssland är helt avstängda, Hongkong är ett undantag.
Hur många projekt är du inblandad i samtidigt nu, över världen?
– Jag vet inte faktiskt, men det är många.
Blir det inte förvirrande?
– Jo, men det är kul också. Majoriteten av forskningen blir inte som man tänkt sig, det får man gilla. Man ska ju undersöka sånt man inte känner till, blir det rätt varje gång har man inte spänt bågen tillräckligt. Om man har många projekt på gång samtidigt och några blir som man tänkt blir det spännande. Men det krävs att man har jättebra medarbetare.
Anna Mattisson
anna.mattisson@otv.se
Henrik Zetterberg
Ålder: 47.
Bor: I Mölnlycke.
Jobbar: Professor i neurokemi och överläkare i klinisk kemi på Mölndals sjukhus.
Familj: Min fru som är ögonläkare och professor, tre barn.
Intressen: Jobbet har blivit något av en hobby. Annars gillar jag att läsa böcker, se på film, springa och cykla. Och naturen, jag gillar havet.
Om arbetsglädje: Jag tycker det här är jättekul. Det är spännande på riktigt och jag gillar att jobba tillsammans med folk. Det känns som att det är ganska meningsfullt också. Tidigare reste jag mycket, det var roligt men inte så miljövänligt. Jag saknar lite att flyga till London och ta tunnelbanan till labbet, se London som den pulserande storstad den var innan corona.
Om yrkesvalet: Jag läste böcker av Georg Klein när jag var 17, han skrev fantastiska böcker om molekylärbiologins framsteg. Och han beskrev ofta personerna som gjort upptäckterna. Jag tänkte "Tänk om jag kunde vara aktiv inom det fältet, det skulle vara ett jätteroligt jobb!". Min väg har varit nyfikenhetsdriven – jag har sett möjligheter och sett till att få saker gjorda. Ibland har projekt jag hoppat på blivit jättedåliga, ibland jättebra. Sämst var ett projekt där jag hjälpte en forskare som trodde att han upptäckt ett nytt virus. Efter att jag jobbat med det i två år visade det sig vara en välkänd amöba från vattenkranen i labbet.
Om yrkesskador: En yrkesskada är att allt ska kunna testas. Känslor och åsikter kan jag kanske bli lite mästrande och otålig över på ett dumt sätt. Och så finns förstås professoriasis – att mycket självsäkert uttala sig om ämnen man inte har koll på. Det är nästan en tydligare yrkesskada som man får vara lite vaksam på.