– När jag räknar igenom dagen med föräldrarna landar vi ofta på runt tre timmar. Ändå svarar nästan alla att det är ”vi här hemma” som uppfostrar barnet. När jag ställer samma fråga efter att ha gett dem siffrorna blir det ofta helt tyst. De har aldrig tänkt på det, säger hon.
Tina Yngvesson, 49, bor i Fågelsten i Lindome och är doktorand vid Högskolan för kommunikation och lärande vid Högskolan i Jönköping.
Tanken var aldrig att hon skulle bli forskare. När de egna barnen nådde förskoleåldern väcktes dock en enorm nyfikenhet och förundran för det svenska skolsystemet hos Tina, som före flytten till Sverige varit bosatt i bland annat Singapore och hemlandet Norge.
– Jag tyckte det var ett jättemärkligt system i Sverige. Plötsligt skulle jag outsourca mitt barns uppfostran till någon. Och alla bara gjorde så, utan att ifrågasätta, säger hon.
Nyfikenheten blev först till oro, sedan drivkraft. Hon började besöka förskolor, ställa frågor, läsa på. Till slut räckte det inte med åsikter.
Förskolan är inte en logistisk parkering för barn medan vuxna jobbar.
– Jag ville inte bara sitta och ha en massa åsikter som mamma och gnälla på Facebook. Jag ville förstå systemet på riktigt, varför det ser ut som det gör, säger hon.
Det blev början på klivet från småbarnsförälder till forskare – en resa som nu mynnar ut i en doktorsavhandling om relationen mellan hem och förskola.
Vill du hålla dig uppdaterad om skolan och förskolan i Mölndal? Anmäl dig till skolreporter Tobias Holmgrens nyhetsbrev här, så missar du ingenting!
Jag vill ha Tobias Holmgrens nyhetsbrev om skolan.
Förskolan är inte förvaring
I sin avhandling har hon följt 25 vårdnadshavare och deras syn på samverkan med förskolan.
– Vi har byggt upp ett system där nästan alla små barn går i förskola nio timmar om dagen, men där ingen riktigt pratar om vad det gör med uppfostran. För mig är det uppenbart att förskolan och hemmet delar på uppdraget, säger hon.
Tinas råd till föräldrar som vill engagera sig
• Ta en minut vid hämtning/lämning och visa intresse för vad barnet gjort (lek, konflikter), inte bara om det ätit/sovit.
• Börja ställa frågor om barnets dag: Vad har du gjort? Vad har mitt barn lärt sig? Hur är han mot andra?
• Bläddra igenom läroplanen och kolla dokumentationen tillsammans med barnet.
• Planera en hämtning ibland lite tidigare och be att få titta på vad de jobbar med. Våga fråga.
I intervjuerna återkommer bilden av förskolan som en trygg, praktisk lösning – men också som något som tas för givet.
– Förskolan är inte en logistisk parkering för barn medan vuxna jobbar. Det är en enormt viktig samhällsinstitution som formar framtida medborgare. Men många frågar bara: har hon ätit, sovit, varit ute? Inte: vem har hon lekt med i dag, hur är hon i gruppen? säger Tina Yngvesson.
En deltagare sa rakt ut att det viktiga är att personalen är snäll, inte om de är utbildade.
– Hundra procent av mina intervjupersoner tyckte formell utbildning var sekundärt. Samtidigt visste många inte hur många barn som fanns i gruppen eller hur många som var förskollärare. Det säger något om hur mycket vi litar på systemet, utan att egentligen veta vad vi litar på.
Barn som tror att föräldrarna väntar i bilen
I en pilotstudie intervjuade hon också barn i fyraårsåldern.
– När jag frågade ett barn vad mamma och pappa gör medan hen är i förskolan svarade barnet: ”De sitter i bilen och väntar på att jag ska bli klar.” Det låter gulligt, men jag undrar vad det gör med ett barn att tro att föräldrarna väljer bilen framför att vara tillsammans, säger hon.
Ett annat barn svarade bara ”jag vet inte” på frågan varför det går i förskolan.
– Barn har rätt till en känsla av mening, precis som vuxna. Om de inte förstår varför de lämnas bort varje dag riskerar vi frustration, sorgsenhet eller förvirring – utan att de kan sätta ord på det.
Tre frågor att ta med till utvecklingssamtalet
• Vilken roll tar mitt barn i projekt och i gruppen – vem är mitt barn i det kollektiva?
• Vilka intressen driver mitt barn – vad gillar hen att göra här?
• Vad jobbar ni med nu – har ni något tema vi kan bygga vidare på hemma vid matbordet?”
Barnet som kollektiv medspelare
Kärnan i Yngvessons budskap är att barn behöver sammanhang mellan hem och förskola.
– Det räcker inte med en ”hej–hej då”-kontakt i tamburen eller envägskommunikation via appar. Det måste finnas en överlämning av barnets dag, så att livet hänger ihop för barnet, säger hon.
Hon tycker att föräldrar kan börja i det lilla, med att ställa fler frågor vid hämtning och på utvecklingssamtalet:
– Då får du veta vem ditt barn är i flocken – något du aldrig ser vid köksbordet när barnet är dödstrött.
