Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Christoffer Luciano är en av Mölndals akut hemlösa och sover där han hittar en plats – i källare, trappuppgångar eller på bussen. Samtidigt kämpar han hårt för att bli drogfri och är på väg ut ur ett heroinmissbruk. Bild: Anna Mattisson
Christoffer Luciano är en av Mölndals akut hemlösa och sover där han hittar en plats – i källare, trappuppgångar eller på bussen. Samtidigt kämpar han hårt för att bli drogfri och är på väg ut ur ett heroinmissbruk. Bild: Anna Mattisson

Livet som hemlös: ”Det gick inte att slå sig fri”

Chris Somssich hade ett lågtröskelboende som adress i tio år och Isabelle Rognstad sov i källare. Vägen ut ur hemlöshet kan kännas både lång och otrygg. I vår ska kommunen testa Bostad först – en modell som börjar med att den hemlösa får en egen lägenhet.

– Soc har inte gjort shit för mig. Det soc kan hjälpa till med är knarkarboenden. De erbjuder härbärget Lilla Bommen där alla är grova heroinister. Jag vill bara erbjudas den minsta lilla ettan i världen, bara den minsta, det skulle räcka, säger Mölndalsbon Christoffer Luciano, 29.

Han är en av Mölndals akut hemlösa som står helt utan bostad. På nätterna sover han i trappuppgångar, källare, på bussen eller hemma hos kompisar. Ibland sover han en stund på Hela Människan eller Pingstkyrkans verksamhet Light.

Christoffer Luciano berättar att han kommer från en uppväxt full av droger och trassel. Socialtjänsten har funnits med i bilden sedan han föddes, men ingen agerade när han hoppade av skolan som tolvåring i samband med att hans far dog. När han var 15 år blev han och hans mor vräkta. Han bodde några år hos en man som mamman kände, men problemen fortsatte. Han blev drogberoende, begick brott för att ha råd med knark och under flera år har han haft fängelset som sitt hem. Nu går han på avvänjning från heroin och berättar stolt att det bara är några veckor kvar tills han är drogfri.

Hjälp i riskzonen

Christoffer Lucianos öde är ett, men det finns lika många som det finns hemlösa. Generellt delar Mölndals stad ändå upp gruppen i två: Till den ena hör de som drabbats av den allmänna bristen på lägenheter och som hoppar mellan andrahandskontrakt och andra osäkrare boendeformer. När kontrakt är på väg att gå ut hör många av sig till kommunen, som försöker stötta dem att själva hitta en bostad. Varje vecka har Mölndals stad 15–20 rådgivande samtal med personer vars bostadskontrakt är på väg att gå ut.

Kommunen försöker också aktivt hjälpa personer som är på väg att förlora sina hem efter att till exempel ha missat att betala hyran eller uppträtt störande. De lokala hyresvärdarna kontaktar Mölndals stad om någon är på väg att bli av med sitt förstahandskontrakt.

– Vi försöker få kontakt med personerna och stötta, vägleda och hänvisa dem rätt, säger Gabriella Sjöman, enhetschef på enheten för boende, och ger några exempel på vilka problem som kan ligga bakom hyresmissarna.

Det kan handla om ett tillfälligt glapp i inkomst, psykisk ohälsa där det kan behövas boendestöd eller att äldre drabbats av demenssjukdom och behöver vård.

Går det absolut inte att undvika akut hemlöshet kan kommunen hjälpa den här gruppen med vandrarhemsliknande, tillfälliga bostäder tills de löst problemet.

Lång boendetrappa

En annan typ av hemlöshet är den mer komplexa, där också beroendeproblematik och i vissa fall psykisk ohälsa är inblandad.

Johan Staaf, enhetschef för boende och stöd i Mölndals stad, berättar att den gruppen hemlösa erbjuds hjälp via en boendetrappa. Den som är i akut behov av boende erbjuds plats på härbärge i Göteborg. Om behovet verkar hålla i sig undersöks möjligheten att erbjuda plats på någon av kommunens två lågtröskelboenden – Forsåker och Soltorp – som båda har ett tiotal platser var.

– De flesta kan vi erbjuda tak över huvudet och värme. Sedan är det inte något permanent boende, säger Johan Staaf.

Nästa trappsteg för den som sköter sitt tillfälliga hem väl är ett referensboende, och om allt går väl slutligen ett kontrakt.

Under hela processen erbjuder kommunen hjälp och stöd utifrån de behov som finns. Alla får också en kontaktperson som stannar kvar även om den hjälpsökande tillfälligt försvinner från kommunens insatser och till exempel sover i källare eller åker in på behandlingshem.

Trots stödet upplever många det som nästan omöjligt att ta sig ur hemlösheten.

– Det är ofta så långt att gå tills man får ett kontrakt, säger Johan Staaf.

Bostad först

I vår planerar Mölndals stad och Mölndalsbostäder att prova Bostad först. Precis som namnet säger handlar insatsen om att den hemlöse i stället för boendetrappan börjar med att få en lägenhet. Sedan erbjuds individuellt anpassat stöd för att behålla bostaden och bli fri från de problem som ligger bakom hemlösheten. Enligt Socialstyrelsen är det en insats som visat sig fungera bäst för att lösa enskilda fall av hemlöshet. Trots det är det bara 20 procent av landets kommuner som kan erbjuda det till personer som är hemlösa och som har missbruks- eller beroendeproblem och/eller psykisk sjukdom.

– Inom Bostad först är idén att om du har en egen bostad har du trygghet. Du har ditt, säger Johan Staaf och menar att det gör det lättare att slappna av och fokusera på att lösa de problem som lett fram till hemlösheten.

– Sedan måste vi kombinera det med sysselsättning. Det räcker inte bara med en bostad så löser det sig. En person behöver fylla livet med innehåll också, säger Johan Staaf.

I Mölndal är tanken att börja i mycket liten skala. Funkar det kan Bostad först bli en permanent del av kommunens sätt att arbeta.

– Det här blir ytterligare ett sätt att möta dem som står långt ifrån bostadsmarknaden, säger Irene Jansson, verksamhetschef på sociala arbetsmarknadsförvaltningen.

Tillfälligt blev tio år

En som blir glad för planerna på Bostad först är Isabelle Rognstad.

– Ska de börja med det? Wow!

Själv har hon precis fått nyckel till en lägenhet på lågtröskelboendet Forsåker och flyttat in med sin pojkvän. Hon har bott där förut också, men blev av med sitt hem strax innan julafton. Isabelle Rognstad berättar att hon blev bestulen på sina kläder och försökte få tillbaka dem.

– Jag åkte på stöld för att jag ville ta tillbaka mina egna saker.

Sedan dess har hon sovit vid järnvägen, i källare och trappuppgångar. Hon har varit hemlös tidigare också, med start i en depression. Tanken på Bostad först, att ha en egen lägenhet som trygghet, får henne att genast vilja kontakta kommunen.

En annan som tror på Bostad först är Chris Somssich som satt fast i boendetrappan i elva år. När han och hans fru skiljdes stod han utan bostad och vände sig till Mölndals stad. Det slutade med att han bodde i ett av kommunens tillfälliga lågtröskelboenden i ett decennium.

– Jag ville inte bo på Forsåker egentligen, men sen gick det inte att slå sig fri. Det kom personal som skulle inspektera lägenheten i tid och otid, se om jag gömt öl hemma och om jag hade diskat. Det kändes helt meningslöst för mig, säger Chris Somssich.

För fem år sedan fick han slutligen ett referensboende där Mölndals stad stod på kontraktet. Sedan fyra år tillbaka är kontraktet helt hans eget. Chris Somssich berättar om vikten av att kunna stänga sin egen dörr, att laga mat hemma när han vill.

– Det känns görbra.