Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Molly Darlington
Bild: Molly Darlington

Martin Björklund: Mölndals-Postens Martin Björklund gråter ofta – till Eurovision, Charlotte Kalla och VM-krönikan

Det började med ett Hollywoodslut och därefter har det bara blivit värre. Inom kort kan Martin Björklund förmodligen inte röra sig bland folk utan att börja gråta.

I söndags spelades EM-finalen i fotboll. Dessvärre utan Sverige med Mölndalsborna Elin Rubensson och Johanna Rytting Kaneryd på planen. Istället blev det hemmanationen England som i förlängning lyckades besegra åttafaldiga EM-guldvinnarna Tyskland med 2–1.

Själv satt jag i vardagsrummet i Kikås och följde en match som bestod av otroligt mycket kamp men också enorm teknisk kvalitet och ett tempo som saknade motstycke.

”Football is coming home” har varit ett mantra i det största landet på de brittiska öarna sedan Englands herrar vann VM-finalen för 56 år sedan. Det har väl gått så där. Men inför 87 000 jublande åskådare på Wembley i London var det precis det som skedde. Fotbollen kom hem till sitt ursprungsland. Publik och spelare stämde upp i allsång och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna.

När lagkaptenen Leah Williamson sträckte segerpokalen mot himlen var jag helt färdig. Orden fastnade i halsen och jag fick kämpa för att svara på hustruns tilltal.

För när glädjescener, likt de i söndags inträffar, då går mina tårkanaler bananas. Den oförställda lyckan – gärna i kombination med idrott ackompanjerad till musik – slår an en känsla som går rakt in i djupaste hjärtevrån.

Visst gråter jag även av sorg. Men mycket oftare av glädje. Och så pollen och motvind förstås.

För inget går ändå upp mot SVT:s VM-fotbollskrönika från 1994, Loreens Eurovisionseger i Baku och Charlotte Kallas upplopp i OS-stafetten i Sotji. Alla får de mig, vuxna karln, att fälla tårar likt krokodiler och havssköldpaddor. Djuren gör det för att utsöndra salt, för mig handlar det om emotionell omskakning.

Härom veckan hade jag förmånen att få genomföra en konsert vid Stensjön. En av låtarna sjöng jag tillsammans med min dotter. Hade jag suttit i publiken vet jag hur det hade gått. Nu tvingades jag hålla ihop mig för att komma igenom Ted Gärdestads Himlen är oskyldigt blå.

Så hur började det hela?

En sommarkväll i slutet på 90-talet jobbade jag under några veckor i Stockholm. Den gravida hustrun hade hälsat på och precis rest hem. Så innan en ny arbetsdag skulle gry gick jag ensam på bio.

Jag valde en action. Hårdkokte Bruce Willis undergångsrulle Armageddon där ett gäng oljeborrare blixtsnabbt skolas om till astronauter och räddar jorden från undergång. De sista minuterna är ett Hollywoodpekoral utan dess like. Antagligen fick inte en violinist i västra USA ledigt eftersom behovet av stråkmattor till slowmotionbilderna av filmens hjältar syns outtömligt.

Det var starten. Sen dess har det bara blivit värre.