Fredrik Hofflander.
Fredrik Hofflander.

Nu händer det – plötsligt trivs jag i munskydd

Munskydd är mest för folk med bacillskräck, tänkte jag förut. Nu har jag ändrat mig.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Det var inte länge sen jag sa ungefär så här till någon som förmodligen inte alls hade bett om min åsikt:

– Alltså, det måste nog väldigt mycket till för att jag ska dra på mig ett munskydd. Man ser verkligen inte klok ut.

Jag måste erkänna att jag inte lade några som helst vetenskapliga värderingar i det uttalandet. Det handlade nog mest om yta och någon djupt liggande fördom om att munskydd mest används av mycket bacillrädda människor i tätbefolkade asiatiska storstäder.

Jag peppade dessutom mig själv med teorin att folk med munskydd verkar ha en tendens att tappa all sans och balans när det kommer till social distansering.

ANNONS

Skeptiskt skakade jag på huvudet när jag såg både publiken och berömdheterna på scen i samband med att Joe Biden segertalade efter presidentvalet i USA. Kramar och mysdans, jo jag tackar jag.

Nu, drygt tre månader senare, kan jag konstatera att det verkar vara lättare att vänja sig vid munskydd än vid diverse andra kroppsliga uppoffringar. Tandtråd tycks omöjligt att lära sig att avsluta dagen med, men munskydd? Ja, det krävdes inte mycket mer än ett (nödvändigt!) besök hos en misstänkt krasslig släkting och en inbokad läkartid där en sträng väktare delade ut skydden vid entrén.

Nu är jag plötsligt fast. Det känns alldeles naturligt att trä på sig resårband och papper över ansiktet innan jag glider in Coop och jag har till och med börjat leka lite med det faktum att mina ansiktsuttryck försvinner bakom masken.

– Jag är ju egentligen pensionär så jag ska börja avveckla mig själv här framöver, sa läkaren till mig bakom sitt visir.

– Äsch, det har du sagt i flera år nu och ändå står du här lik förbannat varje gång, svarade jag barskt.

Mitt gemytliga leende var förstås omöjligt att urskilja bakom skyddet. För en sekund blev det tyst i rummet, medan alla inblandade funderade på om det bryska uttrycket var ett skämt eller inte. (Det var det).

I takt med att jag nu går och plockar bananer, köttfärs och mjölkchoklad iförd munskydd har jag också börjat upptäcka hur många andra som faktiskt testar samma sak. Unga, gamla, breda, smala, kavajmän och mjukisbyxbärare.

Jag tänker inte ge mig in i debatten om huruvida munskydden är rätt sätt att mota smittan i ett nationellt epidemiologiskt perspektiv. Men jag tänker ändå förbehålla mig rätten att gilla att så många ändå vidtar vad som är en ganska fin solidaritetsåtgärd. Ett försök att faktiskt dra ett litet strå till covidbekämparstacken.

Någon skada har jag svårt att se att vi munskyddsbärare ställer till med. Det skulle möjligen vara att vi ser fåniga ut när utandningsluften smiter ut uppåt och landar som imma på glasögonen. Mars månads stora mål blir att lära in det magiska näsklämmet som ska täta alla glipor.

Fredrik Hofflander

Chefredaktör på Mölndals-Posten.

ANNONS