Min resa mot jobbet jag har i dag inleddes i ett hörnrum i Kungälv för snart 16 år sedan. Jag var arbetslös efter en olycksalig tidningsnedläggning – kanske minns någon den ambitiösa satsningen 7 dagar, som under ett enda år fanns i Mölndal och på fem andra platser i Västsverige?
Nu hade jag sökt jobb som reporter på Kungälvs-Posten, Mölndals-Postens systertidning. Jag blev upplyst om att tjänsten var på 80 procent. Vem var jag att ifrågasätta det?Jobbet verkade kul och a-kassan skulle ju fylla ut det mesta av inkomsttappet, tänkte jag.
Men senare, ett tag efter att jag tillträtt tjänsten, blev jag fundersam. Jag och en rad andra medarbetare i företaget jobbade deltid – fastän vi var unga, energiska och absolut ville arbeta mer.
Sådan var kulturen i företaget, och jag är fortfarande inte helt säker på varför.
En kombination av små ekonomiska ramar och en vilja att få in många huvuden i verksamheten kanske.
Det lokala journalistfacket ifrågasatte upplägget, men arbetsgivaren konstaterade att det var svårt att hitta alternativ som fungerade.
På allt detta tänker jag när jag läser Elvira Linderots intressanta nyhetsreportage om heltidsexperimentet på Bifrosts äldreboende. Det avslutades nyligen – men utan att ansvariga chefer var helt nöjda. Projektet hade nämligen inte gjort att vare sig sjukfrånvaron eller användandet av timvikarier minskat.
Det var ju förstås tråkigt. Men någonstans känns själva problemformuleringen lite skev. För en person som ser på äldreomsorgen utifrån är det svårt att förstå varför heltidskonceptet – som är en självklarhet i de flesta andra branscher – måste lösa så många andra bekymmer för att ha ett existensberättigande?
Jag tror inte att det är en slump att de här diskussionerna förs just på Mölndals äldreboenden. De förs aldrig på Astra Zeneca, knappast på Essity och troligen inte heller på kommunens it-avdelning.
Deltidskulturen sitter i väggarna helt enkelt, precis som var fallet när jag satt i det där hörnrummet i Kungälv 2005.
Jo, jag vet. Det är en logistisk monsterutmaning att schemalägga en stor grupp heltidsarbetande anställda i en verksamhet som måste vara igång 24 timmar om dygnet, året runt. All respekt till dem som sitter med den uppgiften. Men jag vet också att det runtom i Sveriges 290 kommuner har värkts fram en rad bra lösningar för att komma en bit på vägen mot det som på fackförbundska kallas ”heltid som norm”.
I dag kan jag konstatera att ingen journalist på Mölndals-Posten jobbar ofrivillig deltid längre. Men det tog en jäkla tid att nå dit, det måste man medge – med en viss självkritik i tonen.
Fredrik Hofflander
Chefredaktör på Mölndals-Posten.
