Qudratt har bott fem år i Sverige – vet inte om han får stanna

Den 10 mars 2016 kom Qudratt Rezaie till Sverige för att söka asyl. Då var han 16 år och hade varit på resande fot i nästan två år.

– Den första tiden var jag så trött. Jag sov i en månad, säger han.

I dag är han inneboende hos en familj i Lindome och läser sista terminen på Krokslättsgymnasiet. Om bara några veckor är han färdigutbildad undersköterska och går direkt till ett fast jobb på Berzelius äldreboende.

– Jag pluggar och jobbar 75 procent där. Det har blivit många pass under pandemin, säger han.

Qudratt trivs på jobbet, i Lindome och med sina vänner – men det finns en stor oro i han liv. Han vet inte om han får stanna i Sverige.

– När jag tänker på det kan jag inte sova. Jag tappar fokus på allt och har svårt att hitta en bra balans.

LÄS MER:Flyktingboendena blir kvar i Eklanda och Forsåker

Växte upp i Afghanistan

Qudratt Rezaie berättar att han växte upp med sina föräldrar och syskon i provinsen Ghazni i Afghanistan. När han var 14 år mördades hans pappa.

– Min pappa var rektor i skolan och skulle leverera böcker från Ghazni till skolan. På vägen tog talibanerna honom och dödade honom. Sedan, när jag var 15 år gammal kom talibanerna och skulle ta kontroll över vår by.

Qudratt tillhör folkgruppen hazarer som har utsatts för förtryck och attacker från talibanerna. Han säger att det fanns personer som försökte försvara hans by, men att det inte gick.

– Det har blivit väldig konflikt mellan vår folkgrupp och talibanerna. Vi kunde inte försvara oss, talibanerna var starkare. Nuförtiden har talibanerna kontroll över området, säger han.

Familjen var tvungen att lämna sitt hem och Qudratt försökte fly till Iran. Tanken var att han skulle jobba och skicka pengar till sin mamma och sina småsyskon, som tog sig till Afghanistans huvudstad Kabul.

– Jag arbetade i Iran några månader men Iran var inte bra för oss afghaner heller. Om polisen grep oss skulle de skicka tillbaka oss, berättar han.

Kom till Sverige

Under den tiden, runt 2015, var det många unga afghaner som tog sig till Europa. Qudratt Rezaie bestämde sig för att följa med. Det ledde till en lång resa med stopp i bland annat Grekland och Turkiet.

– Jag skulle aldrig ha vågat göra den resan i dag. Vi sov på gator, det var kallt och man gick dag och natt.

Så småningom kom han till Sverige och sökte asyl här. Den första tiden bodde han på ett hvb-hem för ensamkommande vid Stensjön. Sedan flyttade han till ett liknande boende i Torrekulla.

LÄS MER:Förslaget: Privat äldreboende och nya bostäder i Fågelsten

– Jag trivdes bra där, säger han.

Qudratt fick vänner, pluggade språkintroduktion i Krokslätt och lärde sig svenska. Samtidigt kände han sig ensam. Det var få som förstod vad han gått igenom.

– Folk fattar inte hur det är om de inte varit i det själva. De har inte varit i krig och känner inte hur det är när människor dör och personer försöker döda dig, säger han.

Lång process

Samtidigt som han försökte lära känna sitt nya land pågick asylprocessen med möten på Migrationsverket och komplicerad byråkrati.

– När jag blev 18 blev allting svårare, då fick man inte så mycket hjälp längre.

Som vuxen skulle han flyttas till ett vanligt asylboende och fick en plats i Skellefteå.

– Jag var i Skellefteå i en vecka men sen fick jag ett rum i en lägenhet i Kungsbacka. Det viktigaste för mig var att fortsätta i skolan.

Fick arbeta

Och så blev det. Qudratt Rezaie fortsatte på Krokslättsgymnasiet och ansökte samtidigt om AT-UND – ett tillstånd som krävs för att man ska få jobba i Sverige medan man är asylsökande.

– Jag blev jätteglad när jag fick det och kunde söka jobb, säger han.

Men som asylsökande stötte han på flera svårigheter, bland annat med att öppna ett bankkonto. Problemet var att han hade den afghanska identitetshandlingen Tazkira men inget pass. Till slut löste det sig via den afghanska ambassaden i Stockholm.

LÄS MER:Iva-personalen på Sahlgrenska får inte full semester i sommar

– Då hade jag jobbat i flera månader utan att kunna få ut mina pengar.

Under 2018 studerade han på vård- och omsorgsprogrammet och hade fått jobb på Berzelius äldreboende. Samma år fick han det första avslaget på sin asylansökan.

– Jag överklagade och ville få en muntlig förhandling med Migrationsverket. De sa att jag skulle få det, men i mars 2020 fick jag besked om att det inte fanns tid. Då hade det gått fyra år sen jag sökte asyl.

Bytte spår

När Qudratt fick sitt andra avslag bestämde han sig för att söka arbetstillstånd i stället. Det kallas för att byta spår och får bara göras på vissa villkor. Bland annat ska man ha arbetat under tiden som asylsökande och ha ett erbjudande om fortsatt arbete.

– Migrationsverket håller på med min ansökan men det tar lång tid. Jag har väntat i ungefär ett år.

Eftersom Qudratt inte räknas som asylsökande längre har han fått nya praktiska problem. Han har ett samordningsnummer för att kunna jobba och betala skatt, men ingen svensk id-handling.

– Jag har inget att identifiera mig med och om jag blir sjuk måste jag betala vården själv. Trots att jag betalar skatt som alla andra, säger han.

LÄS MER:Tyst retreat i Fågelbergskyrkan: ”När jag är i tystnad hör och ser jag mig själv”

Enligt Migrationsverket är det så reglerna ser ut. Den som söker asyl får ett så kallat LMA-kort som bevis på att personen är asylsökande i Sverige. Något liknande finns inte för den som söker arbetstillstånd.

– Det som gäller i ett sådant här läge är att personen ansökt om uppehållstillstånd för arbetstagare och inte på grund av skyddsskäl. Därför omfattas inte han av rätten till LMA och därför har han heller inte rätt till den sjukvård som asylsökande har rätt till enligt gällande lagstiftning, säger Andreas Hagelin, presskommunikatör på Migrationsverket.

Det betyder inte att han förlorar rätten till all sjukvård, han har fortfarande rätt till akut vård och vård som inte kan vänta.

Har inget val

Qudratt hoppas att Migrationsverket godkänner hans ansökan om arbetstillstånd. I så fall får han stanna i Mölndal och arbeta, och efter fyra år går det att ansöka om permanent uppehållstillstånd.

– Det är det jag hoppas på.

För Qudratt har den långa processen tagit på krafterna. Han har sett många kompisar som gett upp eller blivit deprimerade. En del har fått uppehållstillstånd. Andra har utvisats.

– Det är många som mår väldigt dåligt, säger han.

Samtidigt finns oron för mamman och småsyskonen som bor kvar i Kabul. Qudratt Rezaie säger att de har bra kontakt och att han försöker hjälpa dem med pengar.

– Det är väldigt osäkert men de kan inte fly. Jag hoppas att det blir fred i Afghanistan, annars måste jag göra något, säger han.

Elvira Linderot

elvira.linderot@molndalsposten.se