Tomas Angervik kämpade för sitt liv i respiratorn – nu stöttas han av familjen

46-årige Tomas Angervik blev dödligt sjuk i covid-19 i mitten av februari. Under flera veckor levde familjen i ovisshet.
– Jag började fundera på hur mitt liv skulle se ut om han inte fanns kvar. Det var fruktansvärt, säger frun Johanna.

ANNONS
|

I bilen på väg hem från Östra sjukhuset spelas Marie Fredrikssons ”Den bästa dagen”. Johanna Angervik gråter bakom ratten och Tomas Angervik i passagerarsätet. Efter över en månad på sjukhus, varav sju nätter i respirator, får Tomas åka hem till sina tre barn och hunden Roffe.

Det var i slutet av februari som han insjuknande i covid-19 och sedan dess har nästan allt varit annorlunda.

LÄS MER:Politikern var nära att dö i covid-19: ”En kamp för livet”

När Mölndals-Posten besöker familjen i Lindome börjar påskhelgen lida mot sitt slut. Det är måndag och Tomas har varit hemma i snart en vecka. Johanna ursäktar röran, att städa står inte högt på priolistan. I en fåtölj sitter Tomas och lyfter en hantel mot taket. Han gör en rehabövning för att stärka armar och rygg.

ANNONS

Tomas vardag nu är motsatsen till den han är van vid. I vanliga fall hämtas sönerna från fotbollsträningen, han arbetar politiskt för Socialdemokraterna i Mölndals stad och Västra Götalandsregionen samtidigt som han jobbar på Volvo i Torslanda.

– Jag är van vid att jobba 60 timmar i veckan, det har alltid varit full fart, säger Tomas.

Nu orkar han inte duka av middagsbordet utan att behöva vila i en halvtimme efteråt. Att gå upp för trappan till övervåningen i huset kan han göra en gång per dag. De tio trappstegen får nämligen pulsen att rusa i höjden.

Tomas brukar i vanliga fall springa långa distanser. I år är han anmäld till Göteborgsvarvet, men det kommer förmodligen inte gå att genomföra.
Tomas brukar i vanliga fall springa långa distanser. I år är han anmäld till Göteborgsvarvet, men det kommer förmodligen inte gå att genomföra.

Fick hög feber direkt

Det var i mitten på februari som hela familjen Angervik insjuknade i covid-19. Det var den mellersta sonen Simon som först började känna sig krasslig och snart var hela familjen sjuk. Johanna Angervik, Tomas fru, märkte dock snabbt att Tomas drabbats hårdare än resterande familjemedlemmar.

– Han hade hög feber och en hemsk hosta, berättar hon.

Efter ungefär en vecka av feber och hosta ringde Johanna 112. Hon har tidigare arbetat som undersköterska och började misstänka att läget var både allvarligt och akut då Tomas knappt kunde sitta upp och hade svårt att prata. Han var nära att åka in till sjukhuset redan kvällen innan men valde då att stanna hemma i hopp om att det säkert skulle bli bättre.

Men den här natten fanns det inga frågetecken.

– Jag minns att jag fick hålla fast mig i sätet när vi körde till akuten. Då förstod jag att det nog var allvarligare än vad jag trodde, berättar Tomas.

”Visste inte om han skulle överleva”

Tomas lades in på en infektionsklinik på Östra sjukhuset för att bara ett dygn senare flyttas till intensiven där han blev nedsövd i en respirator.

Där låg han under åtta dagar och sju nätter – och läget var kritiskt.

– Det fanns stunder där läkarna inte kunde svara på om jag skulle överleva.

Medan Tomas låg nedsövd och kämpade för sitt liv flyttade Johannas mamma in till familjen i Lindome. Hon såg till att det fanns mat trots att aptiten saknades. Johannas dagar tillbringades framför tv:n medan barnen försökte klara av skolan.

– Jag bara gick här hemma och väntade på samtal från läkarna. Det var fruktansvärt, berättar Johanna Angervik.

LÄS MER:Allt fler fall av covid-19 i Mölndal

Charlie, familjens 11-åring, sov varje natt i Tomas säng bredvid Johanna. När lamporna släckts ställde han frågor som ”varför öppnade inte pappa ögonen när vi hälsade på”. Johanna försökte förklara så gott hon kunde.

– Det var ett tillfälle när jag var tvungen att säga till våra barn att han kanske inte kommer överleva, det är det värsta jag har gjort i mitt liv.

Barnen på besök – Tomas minns ingenting

Att hälsa på Tomas på sjukhuset var svårt på grund av pandemin. Familjen var där tillsammans en gång när läget var extra kritiskt under helgen vecka åtta.

– Jag minns ingenting av att de var där. Mina barn hade pratat med mig men jag minns som sagt ingenting, berättar Tomas.

– Det var otroligt jobbigt, fyller Johanna i.

Något som Tomas däremot minns är personalen som vid flertalet tillfällen strök honom över ryggen och bad honom att kämpa lite till. Och Tomas kämpade.

– Jag minns samtalet jag fick några dagar senare om att Tomas inte längre skulle ligga i respirator, att läget var mer stabilt, berättar Johanna.

Att Tomas inte längre skulle ligga i respirator var en lättnad, ett steg i rätt riktning. Men samtidigt var rädslan för att Tomas skulle behöva sövas ner igen ständigt återkommande hos Johanna.

– Han mådde ju absolut inte bra, även om han inte behövde respirator längre, säger Johanna.

Barnen hade svårt att koncentrera sig i skolan

På uppvaket hade Tomas varken koll på tid eller rum. En sköterska frågade vilken månad det var och Tomas funderade innan han svarade augusti. Tiden på sjukhuset följer ingen rak linje för Tomas. Det är minnesbilder och känslor som är svåra att sortera i. Han minns bland annat att två av rummen hade gula väggar och att maten smakade som den han fick i skolan.

Efter uppvaket flyttades Tomas från iva till en infektionsklinik där han stannade i några veckor till för att sedan komma till en rehabiliteringsavdelning.

LÄS MER:Solveig dog i corona – fem dagar efter 70-åriga bröllopsdagen

Det dröjde tills den 30 mars innan Tomas fick åka hem. Familjen var lycklig och barnen lugnades av att se sin pappa hemma igen. Skolan har varit tuff under tiden Tomas låg på sjukhus. Att fokusera på ekvationer eller svenska sjöar var nästan omöjligt för de tre sönerna.

– De har fått ett så fint stöd från skolan. Det är klart att det blir svårt att plugga när ens pappa är svårt sjuk, säger Johanna.

Både Tomas och Johanna vet att de kommer behöva bearbeta det här ihop med sina söner under en lång tid framöver. Det kommer krävas många samtal och känslostormar.

– Det kommer säkert komma reaktioner i efterhand, det får vi vara beredda på, säger Johanna.

Nu i efterhand beskriver Johanna situationen för henne och barnen som omänsklig. Varje läkarsamtal avslutades med ”vi kan inte lova någonting med covid” och Johanna bar runt på vetskapen om att hennes man kunde dö vilken sekund som helst.

– Jag började fundera på hur mitt liv skulle se ut om han inte fanns kvar. Det var fruktansvärt, säger Johanna.

Tiden framöver

Även om Tomas misstänker att rehabiliteringen kommer ta tid är han målmedveten och vägrar deppa ihop. Han vill kunna springa lopp igen, spela fotboll med sin son, hjälpa till att plocka undan hemma och få tillbaka sin energi.

Fram tills en bit in i juni kommer han att arbeta halvtid med politiken. Även om kroppen är trött känner han sig pigg i hjärnan. Så fort han kan vill han även hälsa på sina kollegor på Volvo. Johanna planerar att börja arbeta på Folktandvården igen inom ett par dagar. Det tycker hon känns bra. Lite mer som vanligt.

– Och barnen börjar komma tillbaka när de ser att Tomas mår bättre. Vi kommer ju prata om det här ordentligt nu, säger Johanna.

Tomas fyller i:

– Jag kan ju knappt prata om det utan att börja gråta. Det är känslan av att vara vid liv tror jag.

Tomas Angervik

Ålder: 46.

Bor: I Lindome.

Familj: Frun Johanna (39) och sönerna Alexander (16), Simon (14) och Charlie (11). Familjen har även hunden Roffe.

Arbetar: För Socialdemokraterna i Mölndals stad och Västra Götalandsregionen samt jobbar på Volvo i Torslanda.

Intressen: Löpning, politik och att spela fotboll med sina söner.

ANNONS