Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/14

Hon är en av svensk ishockeys största – nu blickar Anna Kjellbin mot OS

Anna Kjellbin från Mölndal har inte ens hunnit fylla 28, och hon är redan en av Sveriges mest meriterade ishockeyspelare. Nu siktar hon mot OS.
– När man pratar om allting som jag har gjort låter det som om jag är en gammal tant, säger hon när Mölndals-Posten träffar henne under julledigheten.

Vi befinner oss där allting började: Åby ishall. Här snörade landslagsbacken Anna Kjellbin på sig ett par skridskor för första gången, och här skulle hon vistas otaliga timmar av sina barndomsår, som enda tjejen i ett av Mölndal hockeys ungdomslag med pappa Magnus Kjellbin som tränare.

– Jag hade gett mig fasen på att jag skulle se hur bra jag kunde bli. Om jag sökte mig till ett damlag på den tiden hade jag fått byta ut tempot och skickligheten på isen, kände jag, så det var viktigt för mig att hänga på så länge jag kunde, säger hon.

Mamma grät

När steget till damerna väl kom var det av taktiska skäl. För att bli sedd av scouterna till damjuniorlandslagen började hon vid 15 års ålder att kombinera träning med killarna och matchspel med Hanhals IF:s damer, som då spelade i Riksserien som den högsta ligan hette på den tiden. Sedan blev det hockeygymnasium i Linköping och spel med ortens damlag.

LÄS MER: Glida, ramla, upp igen – här lär sig barnen att åka skridskor som virvelvindar

– 2010 flyttade jag till Linköping. Jag minns att jag tröstade mamma som stod och grät med att det max skulle vara ett år som jag var borta, sedan skulle jag komma hem igen. Nu blev det inte riktigt så. Jag var nio år i Linköping, innan jag gick över till HV71. Och nu spelar jag i Luleå, berättar hon.

Längre bort från Mölndal än någonsin, med andra ord. En anmärkningsvärd resa för någon som i grunden är lite tillbakadragen.

– Jag har sällan varit den som tar för sig eller står först i kön. Mamma återberättar ofta att när vi var på besök hemma hos andra familjer satt jag hellre i hennes knä än lekte med de andra barnen. I skolan var jag också den där blyga tjejen, även om jag kanske kunde ta ut svängarna lite mer i kompisgäng när vi kände varandra bra, berättar hon.

Är du fortfarande blyg?

– Det beror nog på vad det är för sammanhang. Kommer jag in i en ny grupp eller ett omklädningsrum vill jag avvakta och känna efter lite. Vilken plats ska jag ta här? Vilka egenskaper vill jag visa av mig själv? Samtidigt jobbar jag på ett företag vid sidan om hockeyn där jag har personalansvar. Då funkar det inte att vara blyg. Där har jag vuxit med åren och vågar ta för mig mer än tidigare.

Vinnarskallen gör sig hörd

En annan utveckling hos Anna Kjellbin är, något förvånande, humöret. För bara några veckor sedan blev det rubriker i de norrländska morgontidningarna när den annars så lugna backen utvisades under en match – för att ha sagt ”domarjävel”.

LÄS MER: Krisen: A-laget kan gå i graven – nu vädjar Balltorps FF om hjälp

Hon himlar med ögonen när Mölndals-Posten tar upp incidenten.

– Att den där grodan kom ut ... ja. Jag var frustrerad för att domaren varit i vägen för mig två gånger när jag velat ta pucken, och då hände det bara. Jag har ju aldrig haft kort stubin tidigare, utan varit den där blyga och lugna tjejen. Den där som inför hockeymatcher absolut inte står och dansar eller sjunger till musiken i omklädningsrummet, eftersom jag vill hålla mig lugn. Det är min stil, både på och utanför isen. Men på senare år har jag märkt att temperamentet har kommit igång lite.

– Inte så att det svartnar, för jag är medveten om allt jag säger och gör. Men något händer, säger Anna Kjellbin.

Ett annat tecken på det är att såret ännu inte har läkt efter den förlorade finalserien 2019, som fick ställas in på grund av coronapandemin. Finalserien som eventuellt skulle ha lett till att hon och hennes klubb HV71 erövrade SM-bucklan.

LÄS MER: Rebecka från Kikås spelar hockey på skoltid för storklubben Frölunda HC

När lagkompisar i hennes nya klubb Luleå pratar om den matchsviten, blir Anna Kjellbin ibland så irriterad att hon behöver lämna bordet.

– Det är väldigt känslomässigt, och mycket tuffare än jag trodde att det skulle vara. Vi kände oss verkligen rånade på guldet. Det var vårt år. Jag tror också att det på något sätt visar att min vinnarskalle knappast har blivit mindre med åren. Snarare tvärtom. Det kan säkert förklara humöret.

Fem hjärnskakningar

Det är en vinnarskalle som får henne att återvända till isen gång efter gång, till och med efter flertalet hjärnskakningar. Huvudtrauman som orsakat att hon i dag är känsligare för stress än tidigare, och numera konstant behöver skriva upp saker – handlingslistor, träningstider, klockslaget för den här intervjun – för att inte glömma dem.

LÄS MER: Magnus Kahnbergs tuffa kamp mot hjärntrötthet – en lång väg till ett vanligt liv

För att vara riktigt rättvis mot sporten ägde den första inte rum på isen. Den kom efter ett fall från en klätterställning när Anna Kjellbin var fyra år gammal.

– Det var nog den värsta av dem alla. Jag blev liggande på akuten och allting, säger Anna Kjellbin.

Lyckligtvis var det inte längre dit än att pappa kunde bära henne i famnen från familjens orangegula stenhus, som låg tvärs över gatan från Mölndals sjukhus.

Ytterligare fyra skulle det bli under årens lopp. 2018 drabbades Anna Kjellbin två gånger på kort tid, vilket gjorde att hon blev sjukskriven, samt missade OS i Sydkorea det året.

– Det värsta är nog känslan att man inte riktigt är där. Det är som om huvudet är i bomull, fast man har konstant huvudvärk också. Det är svårt att förklara. Man måste vila väldigt mycket också, vilket gör att man blir helt knäpp. Har jag ont i huvudet på grund av hjärnskakningen eller för att jag har sovit 15 timmar i sträck, liksom.

Är du orolig för att det ska hända igen?

– Det är jag inte. Jag tror att det är viktigt att man inte är det, oavsett vilken skada man har fått. Då blir man rädd för att gå in i närkamper. Antingen kör man helt och hållet eller så kör man inte alls. Alla mellanting är dåliga för ens spel, säger Anna Kjellbin.

Drömmen om Kina

Hennes vilja att ge allt kan komma att bli viktig för Damkronorna, när de i februari reser till Peking för att göra upp med världens starkaste hockeynationer om OS-guldet. Första veckan i januari ska förbundskapten Ulf Lundberg tillkännage vilka spelare som ska representera landet.

LÄS MER: Lehners problemfyllda resa – från Mölndal till Las Vegas

Anna Kjellbin, som har tagits ut många gånger under de senaste åren och som dessutom var lagkapten på den senaste turneringen i schweiziska Basel, har goda chanser att komma med i truppen – även om hon inte vill tala högt om saken av rädsla för att jinxa sönder alltihop.

Bild: JOHANNA LUNDBERG
Bild: JOHANNA LUNDBERG

– Vem vet vad som rör sig i coachens huvud? Det är någonting som har varit en dröm sedan jag var liten, så självklart är jag lite nervös inför uttagningen. Men samtidigt ligger allting hos mig. Jag behöver prestera under matcherna fram tills dess, och förhoppningsvis känna att ja, men okej, jag hade inte kunnat ge mer. Det får bära eller brista.

Om du (peppar peppar) blir uttagen, och om det (peppar peppar) skulle bli guldmedalj – finns det någonting kvar för dig att vinna sedan? Eller är du färdig?

Anna Kjellbin skrattar.

– Det är ju så att man vill uppleva samma sak igen och igen. Jag har fått äran att vara med och vinna SM--guld i vår serie två gånger, och känslan är alltid att det här, det vill jag vara med om en gång till. Att falla på målsnöret som jag också har gjort tre gånger känns fruktansvärt. För vad är det man brukar säga? Mycket vill ha mer? Så är det i alla fall. Mycket vill alltid ha mer, säger hon.

Anna Kjellbin

Familj: Mamma, pappa, lillebror.

Född: 16 mars 1994 på Mölndals sjukhus.

Bor: I Luleå.

Aktuellt: Var med i den upplaga av Damkronorna som krossade allt motstånd i novembers OS-kval, samt lagkapten under trelagsturneringen i Scweiz förra veckan. Kan bli en nyckelfigur i Sveriges trupp till OS i Peking.

Hockeykarriär i korta drag: Från modersklubben Mölndal hockey gick Anna Kjellbin som 15-åring till Hanhals IF:s damlag i landets högsta liga för kvinnor, då kallad Riksserien. Mellan 2010 och 2019 representerade hon Linköpings HC i Riksserien/SDHL, och spelade sedan två säsonger i HV71. I år skrev hon på ett ett-årskontrakt för Luleå HF/MSSK, med möjlighet till förlängning på ytterligare en säsong. Har representerat Sverige som medlem i juniorlandslag och Damkronorna vid ett flertal tillfällen, samt vunnit SM-guld två gånger – båda med Linköping.

Utanför hockeyn: Har en chefsroll på det Linköpingbaserade GPS-företaget Senion, som i somras förvärvades av amerikanska telekomjätten Verizon.

Om Frölundas damlagssatsning: ”Det är jätteroligt att det händer något, och jag ska inte sticka under stol med att jag någon gång vill flytta hem och spela. Jag är jättespänd och nyfiken på att se vad deras satsning ska leda till. Men nej, det har inte varit några värvningsförsök.”

Om att betygsätta sig själv som hockeyspelare mellan 1 och 10: ”Det beror på vad man jämför med så klart. Jag känner också att jag har så himla mycket mer att ge än jag hittills har visat. Kanske kan jag säga en sjua? Då finns det fortfarande tre steg till som jag kan ta innan jag är på topp.”

Om att möta finländska flickvännen och hockeyspelaren Ronja Savolainen i landskamper: ”Det brukar bara vara roligt.”

Om att få covid-19: ”Jag blev smittad tidigare i år och hade feber i tolv dagar. Det dröjde säkert en månad innan jag var helt återställd. Man fick verkligen en ny respekt för viruset, särskilt när man såg de konstiga pulskurvorna under träningspassen efteråt. Ena dagen var de normala, andra helt galna. Shit, tänkte jag, vad är det som härjar i kroppen?”

Om att förbereda sig på match: ”Jag tar en kaffe och kör sedan väldigt fort till ishallen. Om jag bryter mot några hastighetsbegränsningar? Det ska jag kanske inte gå in på. Men jag kör fort i alla fall, med hög musik på stereon, typ Avicii. Då känner jag att jag vaknar till.”

Om ritualer: ”Jag brukade ha en massa konstiga saker för mig, som att alltid sätta på mig skydden i en viss ordning. Nu nöjer jag mig med att knyta den högra skridskon lite hårdare än den andra. Kanske beror det på en känsla av att den foten är lite mer dominant? Jag vet inte.”

Om målgester: ”Jag har inga coola eller genomtänkta sådana. Det slutar ofta med att jag bara sträcker upp armarna. Sådana som gör mål varje match kanske får mer tillfällen att öva på det.”

Om tro: ”Jag tror på någonting, men vet inte om jag skulle kalla det för gud direkt. Tanken på karma gillar jag. Det är viktigt att vara en god medmänniska.”

Chips, godis eller glass: ”Choklad. Jag köpte med mig en hel hög när vi var i Schweiz med landslaget den här helgen.”

Dold talang: ”Det vet jag inte om jag har. Eller jo, jag kan vicka på öronen. Det är sällan jag använder det som partytrick. Då brukar jag trolla i stället. Jag kan en del korttrick som är roliga.”

Skrattar åt: ”Jag älskar den klassiska Göteborgshumorn. Det är många dåliga ordvitsar jag skrattar åt som nog får de flesta andra att sucka högt.”

Ladda ner vår nyhetsapp!

1. Sök på ”Mölndals-Posten” i AppStore eller Google Play.

2. För att ladda ner nyhetsappen klickar du på ”hämta” eller ”installera”.

3. Godkänn att nedladdningen påbörjas.

4. Därefter påbörjas nedladdningen.

5. När nedladdningen är klar klickar du på ”öppna” för att öppna nyhetsappen.

6. Klart, nu har du laddat ner nyhetsappen. Du hittar appen på din hemskärm bland dina andra appar.

Kom ihåg att aktivera pushnotiser så att du aldrig missar en lokal nyhet.