Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ropen fick Andreas att vända: ”Kan inte göra detta mot dem”

A-lagskontraktet med favoritklubben var brutet och Asienresan tog slut när en vän dog i hans armar.
24 år gammal såg Kålleredsspelaren Andreas Berntsson inte längre någon mening med sitt liv.
Text och bild: Martin Björklund

När släkten satt ute i lägenheten för att fira Andreas födelsedag år 2020 låg han själv inne på sitt rum och mådde allt annat än väl. Han hade bestämt sig. Andreas Berntsson skulle följa med föräldrarna hem på kvällen och dagen efter, när februarisolen hade gått ner, skulle han slänga sig i havet och simma så långt han bara orkade. Sen skulle han bara släppa taget och låta sig omfamnas av det salta vattnet.

Hejdå-brevet var skrivet i mobilen som han lämnade kvar på sängen i pojkrummet, likaså en beskrivning på hur telefonen kunde låsas upp. Ryggsäcken var packad med rep och en flaska whisky. Han ville ha en plan B om han ändå skulle nå en ö för det skulle vara svårt att ta livet av sig nykter.

Påklädd och med ryggsäck börjar den vältränade 24-åringen ta sina första simtag. Det är kallt. Vågorna är höga, vindbyarna nära att nå stormstyrka och havsvattnet kyler snabbt ner kroppen. Mest med crawl och lite bröstsim lyckas Andreas ändå ta sig en bra bit ut från stranden. Hela tiden med förvissningen att ”det här är det sista jag gör”.

– Ända sedan gymnasietiden har jag haft mycket dödstankar. ”Skiter det sig på provet så tar jag livet av mig”. Till slut blev jag nog avtrubbad. Min rädsla för att dö minskade och jag såg det till slut som en utväg, säger Andreas Berntsson när jag träffar honom på ett kafé inte långt ifrån föräldrahemmet och Noblaskolan i Billdal där han arbetar.

För Andreas Berntsson handlar mycket om att inte styras av negativa tankar, utan att själv vara den som styr tankarna. Bild: Martin Björklund

Det är drygt ett år sedan Andreas inte längre ansåg livet värt att leva. Hur kunde han hamna här? Han som redan vid 18 års ålder nått sina drömmars mål – ett A-lagskontrakt med favoritlaget Örgryte IS.

– Det var verkligen min högsta dröm som gick i uppfyllelse. Jag är född öisare, men när jag kom upp i A-laget mådde jag sämre än någonsin. Jag kunde börja gråta på väg till träningen och jag kände ingen glädje för ett skott i krysset utan tänkte bara på passningarna jag missade. Det enda jag tänkte var ”gör inga misstag”.

Att hela tiden prestera, att ständigt känna press, att ständigt konkurrera är en del i varför Andreas Berntsson drabbades av psykisk ohälsa. Att han under karriären dessutom haft tiotalet hjärnskakningar underlättade beslutet att som 21-åring lägga av fotbollen.

– När den sista hjärnskakningen kom och jag pratade med läkaren så var det jobbigt men de blev också som en sköld för mitt psykiska mående. Det var enklare att säga att man lägger av på grund av hjärnskakningar men på något sätt hjälpte det mig också att förstå hur jag egentligen mådde.

Andreas Berntsson under en träningsmatch mellan Örgryte och Varberg 15 mars 2016 i Göteborg. ”Det enda jag tänkte var gör inga misstag”, säger Andreas fem år senare. Bild: Carl Sandin

Genom hela livet har Andreas definierat sig som fotbollsspelare. Först i Hovås Billdals knattelag följt av de rödblåas P96-trupp. Efter en träningsmatch som 15-åring mot West Hams ungdomslag, när allt gick vägen på planen, fanns det också intresse från Premier League-klubben i London. ”Det var väl tur att det rann ut i sanden”. För precis när han lämnat ungdomen bakom sig stod Andreas utan den verklighet som varit så självklar under hela livet.

– Vem jag än träffar så är den första frågan jag får: ”Hur går det med fotbollen?”. När den inte finns längre, vem är man då?

Han kände sig ändå på väg uppåt hösten 2017, en stor sten hade lossnat när fotbollen var ett avslutat kapitel. Tillsammans med en kompis från ungdomsåren i Öis, Stefan Marjanovic, gav han sig ut på en Asienresa med Bali som första destination. Andreas upplevde en av de bästa veckorna i sitt liv på en camp där han och Stefan lärde sig surfa.

– Vi var ett gäng på säkert 30 pers som umgicks hela dagarna. Vi blev verkligen jättetajta och hade hur kul som helst.

Sista kvällen var det fest med avslutning på en strandbar. När det samlade gänget var på väg tillbaka mot campen kläckte någon idén om ett snabbt nattdopp. Skrattandes tog sig surfkompisarna ner i det vatten som de nyttjat under hela veckan.

– Efter ett par sekunder kollade jag bakåt och kunde knappt se stranden längre. Det var becksvart, alla skratt försvann och byttes ut mot skrik och panik.

”Det var becksvart, alla skratt försvann och byttes ut mot skrik och panik”, säger Andreas om den undervattensström som drog honom och hans kompisar långt ut i Indiska oceanen. Bild: Martin Björklund

Nattbadarna hade hamnat mitt i en ”rip current”, en stark och smal undervattensström som drog dem allt längre ut i Indiska oceanen. Andreas simmade för livet och lyckades helt utpumpad ta sig in till stranden. Dit hade inte många tagit sig och Andreas hörde ropen från det nattsvarta havet.

– Jag fick en knäpp, eller man kanske kan kalla det instinkt. Jag skulle hjälpa de andra upp och tillsammans med en kille som la sig på en surfbräda lyckades vi få in flera stycken. Men tyvärr inte alla.

20 minuter efter nattbadets början sveptes en livlös ung man in till stranden.

– Vi fick hjälp av en sjuksköterska som sprang från strandbaren. Jag och han med surfbrädan gjorde hjärt- och lungräddning medan sköterskan styrde oss och tog hand om allt annat. Det var en så sjuk upplevelse att gå från fest och glädje till att försöka livrädda en nyfunnen kompis. Att inte lyckas få liv i honom är en känsla jag kommer ha svårt att bli av med.

Hur kände du dig då?

– Jag ville bara hem. Jag ville se min familj och mina vänner, för min känsla var att alla kan dö i morgon och då gäller det att få vara med dem.

Genom psykologstöd som campen bidrog med råddes Andreas, Stefan och de övriga att stanna kvar ett par dagar och bearbeta händelserna innan Asienresan avslutades flera månader i förväg.

Terapin fortsatte på hemmaplan genom samtal med terapeut, familj och reskamrater. En tur till den omkomne killens familj och hans begravning med långa och detaljerade samtal ingick också i en bearbetningsprocess som Andreas upplevde stärkte honom.

Under föräldrarnas stora tvekan valde han ändå att göra klart Asienresan tillsammans med Stefan Marjanovic och ytterligare en kompis från surfcampen. Nepal och Mount Everest basecamp avverkades liksom att ta dykarcertifikat i Malaysia för att avsluta med Borneo och Singapore.

– Det blev ett bättre slut på den rutten. Vi fick ett slut som vi kunde bestämma.

Jag har liknat mina tankar vid en tegelvägg. För varje bra sak jag gör lägger jag en tegelsten, men för en dålig så rivs hela väggen.

Väl hemma kom Andreas ändå snart in i en tomhet. Om det enda valet tidigare hade handlat om hur han skulle bli en bättre fotbollsspelare fanns det nu ett oändligt antal vägval. För Andreas kanske för många. För de onda tankarna ville inte riktigt ge med sig.

– Jag har liknat mina tankar vid en tegelvägg. För varje bra sak jag gör lägger jag en tegelsten, men för en dålig så rivs hela väggen. Om man tänker så om och om igen så räcker det med att tappa en gaffel för att det bara ska gå runt i skallen.

De negativa tankarna kom och gick och åren efter 2017 beskriver Andreas som luddiga och fyllda med mycket grubblande.

– Jag har varit för dålig på att vara här och nu. Men jag jobbar på det hela tiden.

Stöttad av KBT-terapeuten John och reskamraten Stefan har Andreas ändå kommit en bra bit på väg. Med Stefan har han kunnat dela det allra mesta.

– Vi kan verkligen snacka om allt. Den stora skillnaden mellan oss är väl att han istället har dödsångest när han själv mår dåligt. Med honom kan jag snacka på ett helt annat plan.

Fast det var först efter "incidenten”, som Andreas benämner sitt självmordsförsök, som han vågade öppna upp och bryta den barriär som fanns längst där inne bland alla osorterade tankar.

– Hela samhället måste bryta isen och våga tala mer om psykisk ohälsa. Det är ingen som ifrågasätter en bruten arm men det är fortfarande svårt att ta steget och säga att man inte mår bra.

För ”incidenten” den där omskakande februarikvällen 2020 blev verkligen en vändning.

Pappa såg mig inte och han har fortfarande ingen aning varför han åkte just dit, men att jag såg honom var vändningen för mig.

Andreas har nått 200, kanske till och med 300 meter ut i ett smällkallt Kattegatt. Ljudet från vågor och vind överröstar allt annat och han känner att endast några armtag återstår. Trots alla träningar han genomlidit så tryter till slut orken, då han en sista gång vänder sig in mot stranden och skymtar strålkastare från en bil.

– Jag kände direkt igen pappas siluett och hans gångstil, jag kunde inte höra att han ropade men i den stunden ändrades allt och jag tänkte att ”jag kan inte göra det här mot dem”.

Pappa Micael har på chans kört ner till havet, mamma Eva-Lena har kontaktat polisen efter att ha läst Andreas brev i mobilen och sökningen efter den självmordsbenägne 24-åringen pågår för fullt.

– Pappa såg mig inte och han har fortfarande ingen aning varför han åkte just dit, men att jag såg honom var vändningen för mig.

Trots att orken egentligen inte finns fylls kroppen av en extrakraft och totalt utmattad och stelfrusen lyckas Andreas simma tillbaka. Han klättrar upp för en badstege och drar upp benen med armarna för att sedan ramla ihop på bryggan.

– En man som var ute med sin hund hittade mig. Han ringde polisen direkt.

En februarikväll 2020 simmade Andreas ut i havet för att ta sitt liv. Med sig hade han en ryggsäck och i den ett rep och en flaska whisky. Bild: Martin Björklund

Det blev omedelbar färd till psykiatriavdelningen på Sahlgrenska där Andreas blev kvar i två veckor.

– Jag har aldrig känt mig så tom i hela mitt liv som dagarna efteråt. Jag skulle ju inte finnas och ändå satt jag där och pratade med de andra patienterna. På något sätt blev det att jag fick en paus från livet.

Samtalen med terapeuten fortsatte, liksom att ta regelbundna luncher med Stefan där de forna fotbollskompisarna snackade psykologi och filosofi – rätt långt ifrån senaste matchen med engelska favoritlaget Liverpool. Diskussionerna kring psykisk ohälsa och vikten av att göra den mer synlig växte och sommaren 2020 startade de två vännerna podden Goda cirkeln.

– Jag kände att våra samtal gav mig så mycket, så jag tänkte att det kanske kan ge andra något också. Jag ringde Stefan och han behövde väl max tre sekunder på sig sen åkte vi och köpte mickar och började spela in i hans sovrum.

Responsen var omedelbar och direkt.

– Vi är två vanliga personer som pratar om våra egna erfarenheter. Men det var så många som skrev till oss och berättade om sina liv. Det var många fler än jag trodde som kände igen sig i våra berättelser.

Tio avsnitt spelades in och en fortsättning är mer än möjlig.

– Vi pratade faktiskt om det härom dagen. Jag tror vi kommer podda mer.

Andreas med bäste podd- och reskompisen Stefan Marjanovic. Bild: Privat

Andreas Berntsson har fortfarande svårt att förstå varför han från början drabbades av psykisk ohälsa. Han har en bakgrund med trygga familjeförhållanden, har alltid varit en populär och framåt kille med gott om vänner kring sig. Fast de negativa tankarna har han svårt att komma ifrån.

– Det handlar om att inte bli styrd av sina tankar, förut var det de negativa tankarna som styrde mig.

– Ju bättre jag mår, desto mer kan jag vara i nuet men om jag mår dåligt kan jag fortfarande sitta här och tänka på vad du tänker om mig för att jag tog ett snedsteg när vi gick in här på kaféet.

Andreas började äta antidepressiv medicin efter den första riktiga motgången när han lämnade Öis. Han bytte medicin efter självmordsförsöket för ett år sedan men slutade helt i samband med valet att hoppa av den lärarutbildning han påbörjat.

– Min terapeut gav mig då ett tips att skriva dagbok under tiden jag trappade ner medicineringen. Jag har fortsatt skriva efter att jag slutat och sedan tidigt i vintras har jag mått väldigt stabilt. Medicinerna funkade ju uppenbarligen inte så bra på mig.

Även om han slutade på sin utbildning så älskar han att jobba i skolan. Tryggheten och närheten till elever och kollegor på Noblaskolan får honom att i hög grad känna tillförsikt för livet. Fotbollen i Kållered SK är en annan bidragande faktor.

– Förut handlade det så mycket om prestation, nu spelar jag bara för gemenskapen och att få fysisk träning. Sen är det självklart att jag alltid vill vinna, men nu är det inte kopplat till prestation längre. Vi har verkligen en underbar gemenskap i KSK.

Du valde ändå att börja spela fotboll igen, hur kom det sig?

– Det sociala är så viktigt för mig, och att få träningen. Jag är inte så flitig i löparspåret så jag måste ha en boll framför mig för att orka träna. Träning, precis som kost, sömn och vila är livsviktigt för alla. Jag är fortfarande inte bra på alla de bitarna men jag jobbar på det.

Är du inte rädd för nya hjärnskakningar?

– När jag slutade i Öis så var det mer en uppmaning att tänka mig för, inte att jag var förbjuden att spela. I dag undviker jag alla nickdueller på träning, och ofta även på matcher. Sedan jag började igen så har jag varit inte haft några hjärnskakningar.

Hur långt fram vågar du tänka ditt liv idag?

– Det är svårt för jag behöver ju planera för min framtid och där är jag inte klar än. Men mycket handlar om att acceptera att man bara mår, man måste inte alltid må bra. Jag försöker tänka att ”i dag är det en skitdag, hoppas det blir bättre i morgon” och så försöker jag njuta när det är bra. För det finns alltid en väg ut ur skiten men man måste våga öppna sig och berätta hur man faktiskt känner.

I dag försöker Andreas njuta av de dagar som ändå är bra. Och om det är en skitdag så hoppas han att nästa blir bättre. Bild: Martin Björklund

Hit kan du vända dig om du mår dåligt

Jourhavande medmänniska. Telefon: 08-702 16 80, chatt: jourhavande-medmanniska.se

Jourhavande kompis. Chatt: jourhavandekompis.se. (För barn och unga upp till 25 år)

Mind självmordslinjen. Telefon: 901 01, chatt: mind.se – även för närstående

Jourhavande präst. Ring 112 och be att få bli kopplad till Jourhavande präst