Så minns jag mitt Kvarnbyvallen – publikrekordet slogs när Gunnar Gren kom på besök

Min första inblick i friidrott, eller allmän idrott som var mammas benämning, fick jag på Kvarnbyvallen, kanske 1953. Jag följde med pappa för att se min kusin Irénes man Bertil springa 800 meter en vardagskväll. Det var fascinerande: jag kände någon, som var med och tävlade! Bertil vann för övrigt loppet.

LÄS MER:Theodor Nilsson var toppolitiker för 100 år sedan – nådde ända till riksdagen

Kvarnbyvallen blev mer påtaglig för mig när jag själv började löpträna i Mölndals AIK. När jag vid en viss tidpunkt på våren cyklade nedför Kvarnbygatan och passerade Bergs Kaffeaffär på väg till träningen i Kvarnbyskolans gymnastiksal stod solen på en sådan höjd och i en sådan linje att den, klockan 17.45, lyste mig rätt i ögonen.

Fenomenet varade under någon vecka och jag minns det mycket tydligt. Jag visste då att snart skulle friidrottsträningen börja på Kvarnbyvallen.

Tågade dit på svenska flaggans dag

Jag minns också att vi i femte och sjätte klass tågade på led från Kvarnbyskolan till Kvarnbyvallen på svenska flaggans dag, den 6 juni – numera vår nationaldag. Där stod vi sedan uppställda i jämna rader på gräsmattan under tiden som nationalsången sjöngs och flaggor delades ut till föreningar och organisationer.

Varje år 1957–1960 var jag med på Pojk-sexdagars, ett cykellopp som arrangerades av Mölndals Cykelklubb och tidningen Ny Tid som en kopia av det ”riktiga” Sexdagars för seniorer. Den sista etappen var ett varvlopp på Kvarnbyvallens kolstybb.

LÄS MER:Så hamnade Flabäck i historieböckerna – svenskar och danskar möttes i skogen

Jag minns linimentdoften, som jag därefter alltid förknippat med cykel – och i viss mån med terränglöpningarna på våren. I källaren hade pappa en flaska Dr Sloan’s liniment stående. Jag kommer ihåg den från mitten på 1950-talet; den var gammal redan då och säkert inköpt under eller till och med före andra världskriget.

Gick med pappa på fotboll

Det var en stor upplevelse att på 1950-talet gå med pappa till Kvarnbyvallen för att se Fässberg spela fotboll. De var för bra för division 3 och för dåliga för tvåan ‒ alltså åkte de jojo upp och ner i seriesystemet. När vi gick dit längs Brännåsvägen och Forsåkersgatan strömmade folk till från alla håll och det blev som ett lämmeltåg ju närmare Vallen man kom.

Jag kommer speciellt ihåg en match en vardagskväll 1958 mot Örgryte IS, när Gunnar Gren precis kommit hem från proffslivet i Italien och spelade med. Den gången sattes nog publikrekord på Vallen, med kanske 6 000 åskådare, både innanför grindarna och på Snikens kulle på andra sidan järnvägen, mot Enerbacken.

Kände nästan stjärnorna

I Fässberg spelade Geron Olsson ytterhalv och Yngve Olsson stod i mål. De var båda morbröder till min klasskamrat Weine Andersson och det var inte utan en viss stolthet som jag ”nästan” kände dem. I laget spelade också Bengt ”Tjabben” Holmström och Hegardt Andersson, som var med i juniorlandslaget.

LÄS MER:Midsommar – ett berg i Kållered med fantastisk utsikt och rik historia

Vi såg ibland även Fässbergs bortamatcher, om de var på lämpligt avstånd för pappas motorcykel, en Husqvarna mellanviktare.

Jag kommer ihåg en match på Slottsskogsvallen, där nämnde Yngve gjorde en fantastisk publikfriande rusning mot vänster hörnflagga, för att undvika att en bakåtspark skulle gå till hörna.

När det nu har byggts hus på min ungdoms löparbanor känns det bra att Kvarnbyvallen som den en gång var finns bevarad i mitt hjärta!

Bo Ridderbjelke

Mölndals hembygdsförening