Nej, nu minsann ska jag ta tag i det. Nu är det jag som blir blodgivare!
Jag hade gått och tänkt på det ganska länge, och nu hade jag bestämt mig.
Ni kanske känner igen rubrikerna? De brukar vara i stil med ”Larmet från vården: Akut brist på blod”. Så sent som häromveckan kom ett nytt pressmeddelande från regionen: sjukhusen kan tvingas ställa in operationer på grund av blodbristen. Detta gick förstås att läsa om även i Mölndals-Posten. Den senaste gruppen givare som uppmanades uppsöka en mottagning var de med blodgrupperna O-, B- och A+.
Hur som helst: Sagt och gjort! Det var nån gång i maj i år som jag klickade mig in på Ge blods hemsida och anmälde mitt intresse. Jag minns inte exakt hur det var, men jag såg att Blodmobilen skulle befinna sig vid stadshuset samma dag och efter att ha svarat på ett gäng frågor lyckades jag få tid för provtagning bara några timmar senare.
Trappan upp till Blodmobilen vinglade lite när jag gick upp för den. Inte så konstigt, det är ju trots allt mobila mini-vårdcentraler.
Väl inne fick jag svara på ytterligare ett gäng frågor via ett formulär i en dator, och snart var det min tur att ta prover.
Ett antal dagar senare kom beskedet att javisst, värdena var bra: Nu kunde jag bli blodgivare.
Oj, vad pepp jag var! Det kändes nästan högtidligt när jag väl skulle lämna mina första 4,5 dl. Och jag kände mig glad över att få ge tillbaka. Det är trots allt så att jag själv lever tack vare blodgivare.
Nog kan man tänka sig att det kändes lagom snopet när jag endast lyckades fylla en fjärdedels påse. Maskinen började tjuta, och sköterskan konstaterade att jag nog inte kunde ge blod trots allt.
Det var liksom den lilla detaljen att det också rent fysiskt skulle vara möjligt. Man behöver ha ytliga kärl, det har inte jag. Tydligen är det vanligt bland kvinnor, varför fler män är blodgivare. Det sa i alla fall sköterskan till mig.
Annat har det varit för min mormor, vars armveck är fyllda av små, små ärr efter alla de gånger hon gett blod. Det kom nog naturligt för henne, hon har själv jobbat inom vården.
Så nja, det var visst inte så enkelt att bli blodgivare trots allt, inte för mig. Jag lämnade blodgivarmottagningen med plåster och bandage (det får alla) och ärligt talat en känsla av misslyckande. Men än har jag inte gett upp, i vinter ska jag ge det ett försök till.
Och om du har möjlighet, testa du med. Du får gratis macka och dricka. Och det räddar faktiskt liv.
LÄS MER:Akut blodbrist i Göteborg – operationer kan ställas in på Sahlgrenska
LÄS MER:Bengt Bodén från Solängen har gett blod i 50 år: ”Jag ville hjälpa till”
LÄS MER:Boxern från Kållered kan ta hem titeln Årets blodgivarhund: ”Han tycker det är roligt”
LÄS MER:Carina, 62, föll illa på Mölndals bro – nu vill hon tacka ungdomarna som hjälpte henne
