Svar till ”Mölndals stad: Den enskildes röst är central i vårt arbete” (Mölndals-Posten 25/4).
“Den enskildes röst är central i vårt arbete.”
Det är en formulering som inger förtroende. Den signalerar respekt, delaktighet och rättssäkerhet. Men för den som befinner sig i verksamheten ser bilden ofta annorlunda ut.
För låt oss vara ärliga. Det som fungerar i teorin fungerar inte alltid i praktiken.
Det finns genomförandeplaner, dokumentation och rutiner för dialog. Allt ser korrekt ut på papper. Men frågan är vad som händer i verkligheten, i mötet mellan personal och den enskilde. Det är där det avgörs om rösten faktiskt blir hörd – eller bara noterad.
Min bild, och erfarenheten från verkligheten, skiljer sig från den bild som ofta presenteras i svar från verksamheten. Synpunkter lämnas, men leder inte alltid till förändring. Dialog förs, men upplevs inte alltid som jämbördig. Dokumentation sker, men transparensen kring vad den leder till är ofta bristfällig.
Det är just denna skillnad som behöver tas på allvar.
För när man svarar med generella beskrivningar av hur systemet är tänkt att fungera, utan att bemöta den konkreta kritiken, uppstår ett glapp. Ett glapp mellan verksamhetens självbild och den enskildes upplevelse.
Och det glappet riskerar att urholka förtroendet.
Det handlar inte om att ifrågasätta att det finns strukturer. Det handlar om att våga granska hur de faktiskt fungerar. Om den enskildes röst ska vara central på riktigt krävs mer än dokument och rutiner – det krävs att rösten också får konsekvenser.
Annars blir det just så som många upplever det idag:
Det ser bra ut på papper. Men verkligheten är något annat.
Jimmy Steffensen
