Berg i dagen – när Mölndal beskogades igen

Skoglig historia 1500-1600-talet

Det kan vara svårt att ta in i dag, men under medeltiden och en bra bit framåt så skedde det en stor virkesexport från det som då var Danmark och Norge. Fram till 1200-talet var även Mölndal en del av Danmark.

Efter digerdöden ökade befolkningen i ganska rask trakt inom Askims härad (där Fässbergs och Kållereds socknar ingår). Metoden man använde för att få tillgång till odlingsmark var att svedja skogen. I området, som omfattade Askims och Sävedals härad, delade man i mitten av 1500-talet in områden i skogsbygd och slättland. Askims härad var då huvudsakligen att betrakta som slättland. Den skog som faktiskt fanns bedömdes tydligen vara av god kvalitet, bland annat välväxt ek. Huvuddelen av denna avverkades dock under de sex åren med Älvsborgs lösen (1613–1618). Då tog danskarna ut skatt i form av timmer och virke från bönderna.

I slutet av 1600-talet fanns det endast det vi i dag skulle kalla skog i Landvetter och Härryda socken. Gränsen för tätare vegetation gick längs en linje från västra ändarna av sjöarna Aspen, Gröen och Nordsjön. Anledningen till att skogen fanns kvar i dessa socknar berodde på att marken ägdes av Sävedals häradsallmänning som i sin tur disponerades av Göteborgs stad. Vårt område bestod vid denna tid huvudsakligen av ljunghedar med en och glest växande enar. I Fässbergs socken fanns skog endast norr om Finnsjön vid gränsen mot Råda. En samtida kartbeskrivning formulerar det så här:

”Mulbetet var magert, av berg, sandåsar, ljungmark mossat och någon ringa del gärdesmark”. Man fick elda med enar och ljung, men allt annat timmer fick skaffas på annat håll.

1800-talet

Enligt en karta från år 1805 fanns det då, inom nuvarande Mölndals stad, lövskog i Eklanda, Fässberg, Tolltorp, Åby, på nordsluttningen mellan Kärra och Lunnagården, samt i Lackarebäck. Så här skrev en viss professor Sven Nilsson i sin dagbok från år 1816 om en resa i våra trakter:

”Vägen förbi Kärra till Göteborg går öfver kala gråa bergsträckor, alltid kullriga, men stundom brustna. I senare fallet är marken beströdd med oräkneliga block. Högst upp på de höga klipporna ser man stundom uthungrade boskapsdjur stå och sträcka sig över branten af det svindlande djupet, för att nå ett uselt bete”.

Det var verkligen ingen positiv beskrivning. Några år senare skriver arkitekten och konsthistorikern Carl Georg Brunius:

”Bergshöjderna äro kala, men några lövträd pryda här och slutningarna”.

Skogsbristen började nu upplevas som ett allvarligt samhällsproblem och under 1800-talets slut bildades ett flertal skogsodlingsföreningar som i samarbete med Göteborgs och Bohusläns hushållningssällskap (senare trädde skogsvårdsstyrelsen i stället) och man påbörjade ett beskogningsarbete.

Fässbergs Planteringsförening – Början

Fässbergs Planteringsförening bildades sommaren 1881 på initiativ av folkskolläraren Johan Alfred ”Benhöken” Björklund (f. 1854) och trädgårdsmästaren Anders Johan Rydström (f. 1842 i Mönsterås och skriven på Rosendahl sockerbruk). Dessa herrar och ytterligare några skickade ut en inbjudan till att bli med och bilda föreningen. Av dessa var Björklund den mest dedikerade och han kom att vara föreningens ordförande de första 33 åren. Dessutom var ”Benhöken” den som organiserade skogsodlingen. Vid den här tiden var intresset för skogsplantering i princip obefintligt. Fässberg präglades fortfarande av stora ljunghedar som med viss regelbundenhet härjades av omfattande bränder och dåtidens släckningsmöjligheter var begränsade.

Föreningen inledde dock sitt arbete under våren 1882. Förutom att plantera skog tänkte man sig även att dra upp och plantera fruktträd och för det senare ändamålet anlades en liten plantskola. Den verksamheten fick man dock lägga ner ett tiotal år senare då marken behövdes för järnvägen till Borås.

Här kommer lite siffror över föreningens arbete:

• Kyrkåsen (1885–1894): 49 kg frö och 41 600 plantor.

• Åby kulle (1886–1894): 4 kg frö och 17 500 plantor

• Balltorp, Förtån (1886–1894): 23 kg frö och 44 100 plantor

• Kikås-Horsikaområdet (1882–1905): 226 kg frö och 612 000 plantor

• Kärra (1905–1914): 110 kr frön och 40 000 plantor

• Kikås-Sjödala (1905–1914): 520 000 plantor.

I samband med föreningens 50-årsjubileum år 1931 konstaterade man att man satt ut över 2 miljoner plantor och utsått 70 skogsfrö. Under perioden skedde dessutom en viktig förändring med start år 1905 då markägarna ålades att återplantera efter en avverkning.

Fässbergs Planteringsförening – Det praktiska arbetet

Vem utförde då detta viktiga arbete. En viktig arbetsinsats gjordes av markägarna själva, men de verkliga hjältarna i historien är folkskollärare och deras elever. År 1882–1905 satte man till exempel ut 202 250 plantor och sådde 203 kg skogsfrö i Helenevik, Kikås och Horsikaområdet. I början gick man ut i samlad tropp, men lite längre fram i tiden kunde man köras ut med buss och lastbil. Från 1927 använde man dessutom kommunala anslag för att avlöna arbetslösa mölndälingar, som därmed kunde bidra i arbetet. År 1931 kunde man konstatera att man hade beskogat 820 hektar. Då hade man ambitionen att plantera ytterligare 300–400 hektar, nu även med hjälp av skogsfrösåningsmaskiner. Man trodde sig kunna hinna med 10 hektar per år och var i mål år 1981.

Nu vet vi ju att det inte blev riktigt så, men vi kan konstatera att det trots allt blev bra mycket grönare i Mölndal med omnejd och detta kan vi tacka sådana föreningar som Fässbergs Planteringsförening för. Låtom oss därför vårda och vörda våra rötter!

LÄS MER:Pojken från banvaktstugan i Kållered blev mångmiljonär

LÄS MER:Jungfruplatsen – vårt kortvarigaste postkontor

LÄS MER:Så jobbade brandmännen i Kållered förr i tiden

LÄS MER:Möbelsnickeriet i Lindome blev känt långt utanför orten

Jonas Andersson

Föreningsarkivet