Men vad är då det sistnämnda? Vad är kläde? Vi ska återkomma till det. Först en lägesbild från bygden under 1600- och 1700-talen. År 1621 fanns det ett drygt trettiotal kvarnar i Mölndalsfallen. När Göteborg fick permanenta stadsprivilegier samma år valde Gustaf II Adolf att donera Mölndals ström och samtliga kvarnar som inte var privatägda till staden. Göteborgs stad valde i sin tur att arrendera ut kvarnarna till borgare och manufakturägare.
Mölndalsån var alltså tidigt en viktig del av Göteborgs industriella utveckling. År 1697 kunde man räkna till 40 kvarnar – 19 på norra och 21 på den södra sidan. De flesta kvarnarna var mjölkvarnar, men det fanns några som stack ut. Bland annat klädesstampen.
De ägde klädestamp i Mölndalsån
I Göteborg fanns två större klädesmanufakturer, alltså fabriker för ylletyger, Hans Coopman & Söner och Martin Sandberg och Intressenter. Coopmans fabrik anlades 1702 och drevs fram till år 1800. Bland fabrikens som mest 206 anställda återfanns mästare i vävning, valkning och färgning, mästaränkor, gesäller och lärlingar. Man sysslande dessutom med kardning, ullsortering, noppning och spinning. Martin Sandbergs fabrik, som var något mindre än Coopmans, inrättades år 1740.
Båda dessa ägde tillsammans en klädestamp i Mölndalsån. Enligt samtida förteckningar och ritningar över fallen fanns det en stampkvarn med nummer 4 ½ vid Mölndalsån och det måste vara just den som de två klädestillverkarna ägde och brukade. Den låg där Götiska Förbundets gamla skolbyggnad finns i dag – alltså precis vid den plats där fallen börjar plana ut.
Kläde – ett filtat ylletyg
Vad är då kläde? Jo, kläde är ett filtat ylletyg i tre olika grader av finhet som människor burit sedan medeltiden och långt in på 1900-talet. Tyget påminner på ytan om den filt som ligger på ett biljardbord. Det finaste klädet gjordes av ull från spanska och engelska får och användes till officerarnas uniformer och av personer i samhällets övre skikt. Vadmal var böndernas och de fattigas variant av grovt filtat ylletyg.
Ylletyget som skulle bli kläde vävdes något glesare än andra tyger för att sedan i själva stampningen krympa ihop. Redan då tråden spanns användes en särskild teknik som fick ullen att filta sig lättare. Det färdigvävda tyget transporterades från Göteborg till stampkvarnen. Där veks det ihop som ett dragspel och lades i ett trätråg med varmt vatten. Därefter stampade kvarnens stora trähammare, drivna med vattenkraft, på tygbunten tills den filtat ihop sig.
All armékonfektion från svenska industrier
När klädet var klart hade det krympt med ca 25-50 procent och inga trådar kunde längre ses i väven. Tyget sköljdes, spändes upp för torkning och överskärning – luggen klipptes ner – och till sist pressades det. Tack vare all denna omilda behandling blev klädet varmt, blankt och vattenavstötande.
År 1686 beslutades att all armékonfektion skulle beställas från svenska industrier. Klädet användes till soldaternas livrockar, byxor, kappor, västar, snösockar och nattmössor, och till hästarnas schabrak. År 1727 fick Coopmans fabrik uppdrag att väva kläde till 7200 västsvenska soldater. Kanske stampades det mesta av det i kvarnen med nummer 4 ½ i Mölndalsfallen.
LÄS MER:Bilder från förr: Så har Brännås sett ut i olika tider
LÄS MER:Stadshuset i Mölndal – här är de gamla bilderna och hela historien
LÄS MER:Hällesåker – en by med tusenårig historia
LÄS MER:Historien om Odd Fellows damklubb – föreningen som hjälpte behövande
